Den fantastiska fiktionen har ett par standardtrick för att förklara det ovanliga: dessa korresponderar i stort sett till uppdelningen i låg och hög fantasy, och kan beskrivas som maskeraden och många världar. Harry Potter är ett exempel på det förra: det fantastiska finns ibland oss, men vi ser det inte (längre). Narnia är ett exempel på det senare: det fantastiska finns, men inte på jorden, och kan, men måste inte kunna, nås härifrån men kan normalt inte påverkar världen. I maskeraden, och fallet med många världar där byte av världar är möjligt finns goda möjligheter att introducera en okunnig människa som allt kan förklaras för, utan att författaren behöver be om ursäkt eller dra en »som vi alla vet…«.
Mer knepigt är det då för de som väljer att helt bortse från denna värld, och som likt Siri Pettersen i Odinsbarn låter oss möta en ny värld genom någon som hör hemma i den; att göra det när man samtidigt har tillgång till en mekanik för att slunga folk mellan världar kräver tilltro till sin egen förmåga. Tack och lov är denna tilltro väl motiverad: det är sällan man känner att man får världsbygget skrivet på näsan eller att man lämnas utan att kunna förstå.
Huvudperson, och den som titeln syftar på, är Hirka, ett femton års flickebarn som olikt andra är svanslös: hon kom genom en stenport för femton år sedan, när bokens skurk försökte kalla tillbaka de blinda, gamla ondskemakter som för ett årtusende sedan stoppades av tolv krigare som sedan gav upphov till de tolv familjer som sedan dess utgjort Rådet och styrt det mesta av världen. Hirkas bäste vän, Rime, är arvinge till en av dessa familjer, vilka han dock avskyr för den korruption och den oförmåga deras aldrig ifrågasatta styre innebär.
Hirka har fått lära sig att gömma sig av sin far, men som hon har fyllt femton måste hon snart till huvudstaden för att genomgå Riten och bedömas för lämplighet att tjäna Rådet: gör hon det kommer hon dock avslöjas som Odinsbarn, spridare av rötan.
Det är mycket att ta in, mycket som händer, och mycket att tycka om: Hirka är kaxig, tror på sig själv, modig och samtidigt rädd att skada de hon är närmast. Rime är trött på att aldrig ses som en individ, trött på den gyllene bur han vuxit upp i, och trött på världen av politik. Världen är komplicerad, fylld av skrämt folk som söker någon att skylla på och ledda av ett råd som ville uppehålla det bestående. Skurken däremot är något blek i konturerna och det blir aldrig riktigt klart vad hans slutliga mål är (även om just hans status som skurk aldrig behöver betvivlas).
Det skall finnas två böcker till i serien, men denna står tämligen väl på egna ben: det finns frågetecken kvar att räta ut, men inget så stort att man absolut måste läsa vidare – även om man väldigt gärna vill det.
