Kraften, sista delen i Siri Pettersens trilogi om Hirka och Rime, är en stilenlig avslutning av trilogin: Hirka har hamnat hos Umpiri i Dreysíl, ett rike av snö och kyla törstande efter den kraft som endast tycks finnas i Rimes hemvärld Ymslanden, med en befolkning som lever i tusentals år, stolta och längtande efter den hämnd hon är tänkt att ge dem. Det är ett samhälle med enorma klyftor, inte bara sociala; deras stora stad är byggd kring en krater i en glaciär. För en gångs skull är Hirka dock bland de högsta, i en familj hon aldrig anade hon hade.
Hirka måste lista ut hur hon skall få de andra att läka ihop världarna, så att kraften åter kan flöda och kanske, kanske avvärja det krig som är under uppbyggnad, samtidigt som hon parerar de i hennes nya familj som är mindre nöjda med att en svag halvmänniska, med underliga idéer om nåd, kommer och försöker få en plats.
Samtidigt har Rime sina egna problem: i Ymslanden gror oron. Rådet är mer söndrat än någonsin, alla ser om sitt eget hus och vissa anar möjligheter, bara vissa störande element först röjs ur vägen. Rime måste försöka få ihop styrka nog att hålla undan de som bara vill se om sitt eget, utan att han samtidigt fördärvar möjligheterna att stå emot invasionen.
Bokens styrka, och kanske dess svaghet, är den resa Hirka gör: hon tvingas inse att det ickevåld hon tidigare haft som väg kanske inte är tillräckligt, och att de sidor hos Rime hon mest ogillat kanske inte helt kan förkastas. Ensam kan hon inte läka bort en mansålder av infekterad hämndlystnad, och enda sättet att styra den något verkar vara att ställa sig först i ledet. Priset för sådant är högt, men om målet är ännu större, kan det vara värt det? Jag är inte säker på att jag håller med om det svar som ges, men det är något att tänka på, och kanske det mest originella med boken, mer än underliga folk med underliga seder, mer än världar av under som sakta dör, och mer än kärleken mellan två som har mer gemensamt än de kanske ville tro.
