Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Pindaros’

Den sista bok Sture Linnér han ge ut innan han slöt sina dagar behandlade Pindaros, Solglitter över svarta djup, och det är den som orsakat de gångna dagarnas pindariska tema: jag fick den i min hand lite av misstag, och var därför mer eller mindre tvungen att också läsa Pindaros själv. Frågan är dock om inte Linnérs bakgrund och förklaring var mer givande än poesin själv: det kan ha varit mitt tålamod som varit ovanligt kort, men Pindaros hoppighet och dunkelhet imponerade inte särskilt.

Det gör däremot Linnérs lärdom, ty det är en grundlig introduktion som ges: till det lilla som är känt om Pindaros liv, till dennes samtid, till den grekiska idrotten, och till den lyriska tradition han verkade i. Man får veta att Pindaros var en aristokrat med tro på bördens kraft, from, beredd att dikta om myterna när dessa inte var vördnadsfulla nog, men vars religiositet inte direkt kan utläsas ur dikterna då dessa är att se som beställningsarbeten.

För idrotten ges en introduktion till de fyra spel vars vinnare Pindaros hyllade (främst de olympiska, för vilkas skull man visserligen inte ställde in några krig men som lyckades överleva i mer än ett årtusende), de olika grenar som tävlades i (löpning, kampsport, hästsport, femkamp, samt ibland också saker som poesi och trumpetblåseri) och den allmänt stora aktning man hade för idrottarna, som gav en konstnärlig avsättning utan motstycke.

Till slut finns också närläsningar av olika stycken, utredande, pekande på saker vi endast dunkelt anar liksom poetiska höjdpunkter. En viss tendens till upprepning finns här, och det saknas en ordentlig introduktion till hyllningsodets formella krav, vilka vi förstår fanns men måste pussla ihop själva.

I stort är väl dock Solglitter över svarta djup en bok som kanske inte kommer locka större skaror till Pindaros diktning, men måhända ökar njutningen hos dem som ändå hittar dit.

Read Full Post »

Förutom odena till vinnare vid de olympiska och pythiska spelen finns även Pindaros’ Nemeiska och istmiska oden bevarade; i Ingvar Björkessons översättning har de samlats tillsammans med ett urval av de bevarade fragment, som antingen finns citerade hos andra eller funna på egyptiska papyrus bevarade i ökensanden. De spel som hölls i Nemea (staden annars mest känt för det lejon som Herakles där skall ha besegrat) och på Isthmos (landtungan mellan kontinenten och Peloponessos) var förvisso inte lika prestigefyllda som de vid Pisa (nej, inte det Pisa. En liten grekisk håla invid vilken de olympiska spelen hölls och som annars inte tycks ha gjort mycket väsen av sig, ungefär som en del av de orter som fått arrangera vinter-OS) och Delfi, men detta syns knappast i odena.

Till dessa har översättare Ingvar Björkeson alltså bifogat ett urval bland fragmenten; nämligen sådana som är långa och välbevarade nog att låta sig tolkas någorlunda säkert.  Dessa är för de mesta inte speciellt mycket mer intressanta än odena, förutom möjligen det som riktas till  en hög flickor som en av de tidigare hyllade vinnarna ämnade skänka till Afrodites tempel för att invigas till tempelprostituerade, vilket onekligen ger en rätt sur smak i munnen, samt ett som bara bevarats i en enda rad, tydligen som citat:

Även av vännerna förråds de döda.

Sådana är nu inte de flesta andra dikter, utan där är det istället de mytologiska anspelningarna och varningarna för hybris som regerar. Fick man inte nog av sådant i den först utgivna volymen lär denna ge tillfällig otörst.

Read Full Post »

Ingvar Björkesson tycks vara en översättare av det mer arbetssamma slaget, dessutom från fler språk än man tror skall vara riktigt möjligt. Bland hans senaste överföringar till svenska finns Pindaros oden, riktade till diverse segrare vid grekiska spel. Även om det inte förefaller finnas någon stilistisk skillnad mellan hyllningar till segrare i de olika spelen är detta den gängse sorteringsmetoden, och den första halvan av Björkessons mödor har därför samlats under titeln Olympiska och pythiska oden – spelen som föranledde de förra torde även den mest antikokunnige hört talas om, medan de pythiska, vars status närmade sig de olympiskas, stod i närheten av Delfi och alltså har namn efter Apollons orakel.

Dikterna är i allmänhet hållna efter en viss modell: en kort förklaring av vem de riktas till, därefter en längre mytologisk utläggning kopplad till denne, vanligen utifrån anfäder eller hemstad, men ibland istället kopplad till personliga egenskaper, och sedan en anropan om ytterligare lycka tempererad av en varning om att inte förhäva sig och nöja sig med de njugga mått gudarna beskärt de dödliga: om man någon gång gjort något bra och sedan kan få sitt minne hugfäst (till exempel via en hyllningsdikt av Pindaros, som ett litet tips till åhörarna) så kan man inte hoppas på mer. Ödet är nyckfullt och grymt, människan svag.

Detta upplägg gör att man slipper från det obehag som förbehållslöst smicker annars lätt inger, vilket man istället får prov på i Sture Linnérs annars trevliga inledning där denne höjer Björkesson till skyarna. Och inget ont om denne, men jag hoppas nästan att han sett sig tvungen att förlora lite av poesin i översättningen, eller att det är den snåriga mytologin (den som inte behöver använda de utförliga noterna är värd mycken respekt) som gör att den kommer bort, för mycket känns faktiskt platt: långa snåriga mytologiska redogörelser på vers som egentligen är menad för en annan typ av språk än svenskan.

Det finns kanske ett par andra småsaker att anmärka på, som att en kutter plötsligt dyker upp i Grekland, vilket i någon mån är korrekt men i alla fall för mig blir dissonant, men i det stora hela är det nog en rätt lyckad översättning för den som är ute efter idéinnehåll, även om detta i sig kanske blir lite väl svårsmält och hindrar andra kvaliteter att riktigt synas.

Read Full Post »