Den sista bok Sture Linnér han ge ut innan han slöt sina dagar behandlade Pindaros, Solglitter över svarta djup, och det är den som orsakat de gångna dagarnas pindariska tema: jag fick den i min hand lite av misstag, och var därför mer eller mindre tvungen att också läsa Pindaros själv. Frågan är dock om inte Linnérs bakgrund och förklaring var mer givande än poesin själv: det kan ha varit mitt tålamod som varit ovanligt kort, men Pindaros hoppighet och dunkelhet imponerade inte särskilt.
Det gör däremot Linnérs lärdom, ty det är en grundlig introduktion som ges: till det lilla som är känt om Pindaros liv, till dennes samtid, till den grekiska idrotten, och till den lyriska tradition han verkade i. Man får veta att Pindaros var en aristokrat med tro på bördens kraft, from, beredd att dikta om myterna när dessa inte var vördnadsfulla nog, men vars religiositet inte direkt kan utläsas ur dikterna då dessa är att se som beställningsarbeten.
För idrotten ges en introduktion till de fyra spel vars vinnare Pindaros hyllade (främst de olympiska, för vilkas skull man visserligen inte ställde in några krig men som lyckades överleva i mer än ett årtusende), de olika grenar som tävlades i (löpning, kampsport, hästsport, femkamp, samt ibland också saker som poesi och trumpetblåseri) och den allmänt stora aktning man hade för idrottarna, som gav en konstnärlig avsättning utan motstycke.
Till slut finns också närläsningar av olika stycken, utredande, pekande på saker vi endast dunkelt anar liksom poetiska höjdpunkter. En viss tendens till upprepning finns här, och det saknas en ordentlig introduktion till hyllningsodets formella krav, vilka vi förstår fanns men måste pussla ihop själva.
I stort är väl dock Solglitter över svarta djup en bok som kanske inte kommer locka större skaror till Pindaros diktning, men måhända ökar njutningen hos dem som ändå hittar dit.
