Trots namnet är det högst rekommenderat att spara Poirot’s early cases till efter det man läst om hans senare fall. Samlingen kom ut efter i stort sett alla andra böcker med belgaren, men novellerna hade tidigare publicerats i tidningar, och flera av dem hade också omarbetats och utökats, såväl till längre noveller som ett par böcker av full längd. Enligt Wikipedia var dock skadan i mitt fall minimal: romarna som blev resultatet av dessa omarbetningar hade alla redan lästs. Detta minskade nöjet i att läsa just dem (även om lösningen i ett fall var något annorlunda), men övriga är tämligen goda: de fall Poirot, för det mesta med Hastings, löser är små, nästan i Holmes stil, och även om det inte riktigt finns rum att kasta misstankar åt diverse olika håll så gör de å andra sidan för det mesta heller inte att man kan leta rätt på någon som är helt höjd över varje misstanke och därför lägga brottet vid dennes fötter.
Poirot och Hastings är visserligen något tröttsamma, den förre med sina manér och den senare med sin rätt kompakta dumhet och ridderlighet, men sättet som en del tämligen oväntade lösningar dyker upp motverkar detta. Som sagt, en bok man bör vara något försiktig med – de längre versionerna är oftast bättre – men likväl bra, samtidigt som det hela fås att se tämligen lätt ut.
