Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Agatha Christie’

Det var en gåva. Jag hade, trots att jag läst en hyfsad mängd av hennes böcker, nog aldrig självmant plockat upp en biografi över Agatha Christie, men Lucy Worsleys fick jag alltså. Jag är inte helt säker på varför, men författarbiografier är inget jag ogillar, och här finns dessutom en koppling till arkeologi, då detta var Christies andre mans yrke.

Det finns ju också ett mysterium, eller ett problem, något för forskare att bråka över: vad hände de där dagarna 1926 när Agatha förstod att hennes första äktenskap med Archibald Christie var dödsdömt, när hon lämnade hemmet och efterforskningar först bara hittade en bil som stod tom och fastkörd nära ett stup? Någon vecka senare hittade man hennes på ett hotell, under ett antaget namn, där efternamnet också var det som Archibalds älskarinna bar. Är man sympatiskt inställd, som Worsley, accepterar man Agathas förklaring att hon fått minnesförlust och hamnat i ett dissociativt tillstånd. Är man mindre accepterande har man velat se det som manipulation, kanske mordförsök eller försök att få maken att se ut som en mördare.

Nåväl, efter detta vände saker till det bättre: Agatha gifte till slut om sig med Max Mallowan, arkeolog inriktad på mellanöstern; en av dessa äventyrare, mindre klumpig och fyndgirig än föregångare som Schliemann men fortfarande långt från modern försiktighet och noggrannhet. De skulle hålla ihop tills döden skilde dem. Samtidigt började hon verkligen bli uppmärksammade: om hon tidigare varit en intressant författare, men lite av en i mängden, kom några av hennes mest kända och firade verk, och hon blev den främsta av de deckardrottningar som dominerade genren fram till andra världskriget.

Åren efter var väl kanske inte lika lyckade på bokfronten (vill man plocka upp något hon skrivit kan man utgå från att allt efter cirka 1950 kan väntas med), däremot kom hon att fira nya triumfer som författare för scenen. Huruvida hon verkligen är världens främsta kvinnliga pjäsförfattare kan man kanske undra, men att hennes verk visat sig synnerligen långlivade är otvivelaktigt.

Det var som sagt inte en bok jag valde, men knappast en besvikelse: det är på det hela taget inget fel på den, även om jag inte alltid uppskattade den ibland informella stilen. Den fick mig inte att känna något sug efter mer Christie, men nån gång kommer jag säkert återvända till några av hennes böcker. De skall bara få bäddas in i glömska några år till.

Read Full Post »

Vi avslutar säsongens Christieläsning med en lite udda sak: The Pale Horse, en av de böcker som inte använder någon av hennes vanliga detektiver (även om hennes alter ego Ariadne Oliver är med och hjälper till lite grann, och dessutom kommer med en liten jeremiad över livet som deckarförfattare). Den här gången är det en liga med mördare som skall sprängas – en som dessutom tycks operera med hjälp av häxkonst.

Det hela börjar dock med en lista över namn en präst fått från en döende kvinna. Prästen dödas innan han hinner göra något med den, och varför de som står på listan gör det blir därför oklart, men snart tycks det stå klart att de alla dött i någon sjukdom, och ofta i enlighet med någon närståendes heta önskan. Ungefär här kommer Vår Hjälte Mark Easterbrook in – av en samling sammanträffanden så är han bekant med tre namn på listan, och en polisdoktor som fått höra om den. Han börjar undersöka, och hamnar i den före detta puben The Pale Horse, där det numer bor tre häxor (en del diskussioner om häxorna i Macbeth förekommer här som senare skall återanvändas i By the prickings of my thumb), som säger sig faktiskt kunna döda folk på distans, med hjälp av psykologiskt mumbojumbo.

Det hela är dock ett ganska bra mysterium (den som läst Christie förut kan snabbt bortse från häxshowen och börja nysta i en del verkligt viktiga detaljer och i stort sett lösa det hela), där till och med en sådan oroande sak som ett brottssyndikat hålls i styr och framstår som inte trovärdigt så åtminstone inte alltför nebulöst, så att man efteråt inte känner sig alltför lurad på pusslet. Och Ariadne Oliver är riktigt roande. En hyfsad avslutning.

Read Full Post »

Det skall direkt sägas att Agatha Christies Nemesis inte är en av hennes bästa – men den är betydligt bättre än mycket annat än det som hon skrev mot slutet av sin karriär, befriande fri från diverse konspirationer. Miss Marple får ett uppdrag från den döde Mr. Rafiel, som hon träffade i Karibien, men inga närmare anvisningar än att hon skall hitta sanningen. Snart kommer dock fler detaljer: hon skall ut på bussresa till gamla byggnader och trädgårdar. Efter ett par dagar på resan får hon också en inbjudan till några av Rafiels vänner – tre systrar – att bo där ett par dagar när resten av gruppen åker på en ovanligt tröttsam dagstur. Snart förstår hon också att det troligen är mordet på systrarnas fosterdotter som skall utredas – och att Mr. Rafiels son sitter i fängelse för det.

Som sagt, det är inte en av Christies bästa – i synnerhet en av ledtrådarna skulle annars ha presenterats mer diskret, och den som känner henne kan snart lista ut i princip allt, eftersom det inte ges många alternativ. Dessutom finns ett par otrevliga stycken, där det bland annat diskuteras  hur mycket vanligare det blivit med våldtäkt (Christie trodde tydligen att det berodde på att unga flickor kastade sig över stackars oskyldiga pojkar och sedan övertalades av sina mödrar att anmäla dem när de blivit på tjocken). Lite mer sympatiskt är att hon visserligen ger uttryck för allmän misstro mot utlänningar och ungdomar, men att de sedan visar sig helt oskyldiga.

Nemesis är kanske inte någon höjdpunkt, men den är tack och lov inget att skämmas för som mysterium betraktat. Där får man kanske låta sig nöja.

Read Full Post »

Det snällast jag kan säga om By the prickings of my thumbs är nog att den inte är lika frustrerande vag som Postern of fate, även om det är nära nog. Varför Christie trodde att det var en bra idé att börja skriva böcker om stora tjuvligor och galningar istället för väl avgränsade små pussel är ett större mysterium än det hon faktiskt skrev ner här.

Tommy och Tuppence åker för att hälsa på en gammal faster på ålderdomshemmet. Där träffar Tuppence en annan gammal dam som säger något konstigt om ett barn inmurat i en skorsten, men när de ett par veckor senare måste återvända för att begrava fastern så är den gamla damen borta, och allt som finns kvar är en tavla över ett hus som fastern skall ha fått av damen. Tuppence tycker hon känner igen den, och bestämmer sig för att börja snoka.

Ungefär halva boken är ganska bra: visserligen är inte paret Beresford alltid de mest intressanta, men här finns det i alla fall lite ledtrådar att nysta i. Problemet är slutet, som lyckas med att nästan helt ignorera ett av problemen, kasta in nya viktiga ledtrådar precis innan upplösningen, vara melodramatiskt, och, värst av allt, bygga på att en av personerna är religionsgalen och tro sig ha mördat av medkänsla. Allt är dessutom uppbyggt kring en hög olika sammanträffanden.

Inte att rekommendera, annat än för den som verkligen gillar Tommy och Tuppence.

Read Full Post »

Det är inte många titlar som anses såpass känsliga att de måsta ändras två gånger, men Agatha Christies Tio små negerpojkar har det: på engelska har den först innehållit »niggers« och sedan »indians« innan förlagen gav upp och började sälja den under namnet And then there were none. Hursomhaver var det den allra första Christie jag läste någon gång i slukaråren, och minnet har stannat med mig; den utgör tillsammans med Mordet på orientexpressen, Dolken från Tunis och Döden på Nilen de böcker där jag distinkt kan komma ihåg lösningen – men dessutom mindes jag flera andra detaljer, vilket bara visar på att minnet är bättre ju yngre man är.

Nåväl, handlingen är väl någorlunda känd: tio personer kallas till Negerön av en okänd person, och väl där anklagas de av en röst inspelad på grammofon för mord eller vållande till andras död – brott de utfört men där rättvisan inte kunnat göra något: en äldre ungmö som kört sin hemhjälp på porten när denna kommit i olycka, vilket ledde till att hon – hemhjälpen – dränkte sig; en general som sänt sin hustrus älskare på självmordsuppdrag; en läkare som opererade när han var full; en ung man som körde ihjäl två små barn. En efter en börjar de dö, och snart står det klart att mördaren är en av de tio – men vem? Skall de hinna få reda på det innan de alla är döda och bara mördaren är kvar?

Som man kan se så är detta ett av Christies mysterier baserade på barnkammarramsor: mördaren utgår från ramsan om de tio tomtenissar som faller från efter en (den finns för övrigt även på svenska omgjord till att handla såväl om moppepojkar som op-amps), vilket bidrar till att hissa upp stämningen. Däremot är den ovanlig i det att det inte finns någon utomstående deckare som kan reda ut mysteriet och stoppa mördaren; här är det bara de potentiella offren själva som har att göra det, utan någon Poirot eller Marple i sikte. Eftersom Christie är Christie får man till slut veta vem det är som gjort det, och blir således vederbörligt överraskad. Detta är troligen det bästa hon åstadkommit.

Read Full Post »

Jag vet var och när jag köpte At Bertram’s Hotel – på Cypern, när jag var där med familjen när jag gick i högstadiet och hade fått slut på medtagna böcker. Tur att det inte var när jag började läsa Christie på allvar, för det är verkligen inte en av hennes bättre. Jo, miljön på Bertrams hotell är bra, men idén är vek och det är alldeles för lite av Miss Marple, som är med mer som vittne än som detektiv.

För en gångs skull är det inte heller mord som skall utredas, utan en rånarliga: tåg, banker, värdetransporter. Vid de olika tillfällena har olika samhällets stöttepelare setts i närheten av brottsplatsen, och dessa tycks ha kopplingar till Bertrams. Så en dag försvinner en gammal tankspridd kanik: han borde farit på konferens, men tycks aldrig ha återvänt – eller ens kommit iväg ordentligt. Samtidigt, i ett sidospår, får en ung arvtagerska reda på saker om sin vilda, bortsprungna mor som hon inte väntade sig och bestämmer sig för att undersöka.

Hela historien är minst sagt fnoskig, och enda anledningen till att det hela går att lösa tycks till slut vara just att de där stöttepelarna går att koppla samman – de påstås vara »medvetna misstag«, där för att förvirra, men verkar egentligen bara vara till för att ge författaren ett sätt att låta polisen komma vad som annars verkar vara ett hyfsat intelligent syndikat på spåren. Den lätt gammaldags hotellmiljön, och de affärer miss Marple passar på att besöka under sitt Londonbesök, är egentligen det enda som är värt att minnas.

Read Full Post »

Trots namnet är det högst rekommenderat att spara Poirot’s early cases till efter det man läst om hans senare fall. Samlingen kom ut efter i stort sett alla andra böcker med belgaren, men novellerna hade tidigare publicerats i tidningar, och flera av dem hade också omarbetats och utökats, såväl till längre noveller som ett par böcker av full längd. Enligt Wikipedia var dock skadan i mitt fall minimal: romarna som blev resultatet av dessa omarbetningar hade alla redan lästs. Detta minskade nöjet i att läsa just dem (även om lösningen i ett fall var något annorlunda), men övriga är tämligen goda: de fall Poirot, för det mesta med Hastings, löser är små, nästan i Holmes stil, och även om det inte riktigt finns rum att kasta misstankar åt diverse olika håll så gör de å andra sidan för det mesta heller inte att man kan leta rätt på någon som är helt höjd över varje misstanke och därför lägga brottet vid dennes fötter.

Poirot och Hastings är visserligen något tröttsamma, den förre med sina manér och den senare med sin rätt kompakta dumhet och ridderlighet, men sättet som en del tämligen oväntade lösningar dyker upp motverkar detta. Som sagt, en bok man bör vara något försiktig med – de längre versionerna är oftast bättre – men likväl bra, samtidigt som det hela fås att se tämligen lätt ut.

Read Full Post »

För en gångs skull känns inte bitarna med internationell politik som Agatha Christie stoppat in i Cat among the pigeons helt meningslösa – även om det förakt för araber som kännetecknar inledningen är ganska fult. I vilket fall, det är revolution i ett litet land styrt av en shejk, en hop juveler skall smugglas ut separat från den snart avsatte härskaren, och de hamnar hos shejkens flygkaptens syster och hennes dotter – men de vet det inte. Väl tillbaka i England skickas dottern till en internatskola – där också en kusin till shejken råkar gå –, och där börjar snart en mördare härja.

Problemet med boken som deckare är att den fuskar lite för mycket med sammanträffanden och separata trådar: till slut är det lite för många separata händelser för att man skall känna att man fått en ärlig chans. Det är troligen därför som Christie är så övertydlig med var juvelerna dolts att hon nästan lika gärna skulle kunnat sätta upp en skylt med ett stort »X« – den stackars läsaren skall få känna sig lite smart åtminstone en gång.

Det må vara halvt omöjligt att gissa upplösningen, men det gör tyvärr inte att det är en bra sådan. Då hjälper inte den trevliga miljön, eller den relativa återhållsamheten med såväl Poirots manér eller det internationella skuggspelet, speciellt som det senare avrundas på ett översentimentalt sätt.

Read Full Post »

The mystery of the blue train är en relativt tidig Poirot-deckare: detektiven har visserligen redan egentligen gått i pension, men som vanligt så hamnar han ändå mitt i ett mordfall. Här är det en ung arvtagerska som dödats, och problemet är existensen av två motiv: hennes make skulle kunna ha gjort det för att få ut arvet innan den skilsmässa hennes far var på väg att tvinga igenom faktiskt gjorde det, och en annars okänd tjuv skulle kunna ha gjort det för att komma åt de fantastiska rubiner hon nyligen fått av samme far.

Potentiella tjuvar finns det också ett par: förutom anonyma tågrånare så finns en mycket suspekt fransk kvinnotjusare som även tidigare varit inblandad i tveksamheter. Någonstans gäckar också en mystisk internationell stortjuv som man redan fått se vara ute efter juvelerna.

Just sådant, halvt konspiratoriskt material är inte direkt Christies styrka, och även resten av mysteriet är ganska blekt: det finns ett par sammanträffanden för mycket, och en speciell taktik som Poirot använder är vid det här laget så bekant att man snabbt ser igenom den (jo, det här skrevs väl före det mesta annat där jag sett den, men vad hjälper det mig?). Det är en hyfsad, men knappast briljant, historia.

Read Full Post »

Vad som är skönt med Taken at the flood är att Poirot inte dyker upp på allvar förrän efter halva boken, och då håller han sig för det mesta i bakgrunden – man får förresten vänta ganska länge innan mordet sker, för här skall etableras motiv. Det finns inte mindre än sju personer som har anledning att döda Rosaleen Cloade, nyss bliven först fru åt och sedan änka efter den rike Gordon Cloade: hon har fått alla pengar, och hans nära släktingar står där utan den säkerhet de räknat med: Jeremy och Frances Cloade som behöver dem för att täcka förluster i advokatbyrån, Lionel och Katherine har hamnat på allmänt obestånd, räntorna på Mrs Marchmonts besparingar har gröpts ut av krig och skatter, och hennes dotter Lynn och hennes fästman Rowley behöver pengar för att kunna utvidga hans jordbruk så att det bär sig. Rosaleen verkar inte ovillig att hjälpa till lite, men hennes bror David vakar som en hök.

Men det är inte Rosaleen som hittas död, utan en utomstående – och en som hörts försöka pressa pengar  av David genom att påstå sig ha kunskaper om Rosaleens första make, som rapporterats dött i Afrika. Men David tycks vara välförsedd med alibi, och snart hopar sig andra underligheter: Rosaleen hävdar att den döde definitivt inte var hennes döde make – men snart dyker ett vittne upp och säger att det faktiskt var det. Snart börjar fler människor dö.

Bäst är kanske ändå inte mysteriet, utan miljön: det finns en känsla av nyss-efter-kriget, med dyrtid, klagomål på skatter och regering – snart går det ju bara inte att leva här med alla skatter och som priserna har stigit och allt tjänstefolk är ju bara så omöjligt och vad jag skall göra med min trädgård vet jag bara inte – och hemvändare som inte riktigt vet var de passar. Eftersom man dessutom får inblick i flera av Cloades så är det mer varierat än vanligt hos Christie, och det känns nästan som en bok som man skulle kunna läsa för mer än bara mysteriet, även om det är någorlunda habilt hanterat. Slutet känns dock som man borde springa skrikandes från – det där är beteende som verkligen inte borde uppmuntras, och sannerligen inte med sådana motiveringar.

Read Full Post »

Older Posts »