Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Rat queens’

Även tröstlösheten i förra delen är borta, så är känslan när åttonde Rat queens, The God dilemma, är slut mest lättnad över att man nu kan gå vidare och slippa denna långsamma nedgång. Här är det först tre kortare äventyr – en titan som går rätt på fel ställen, månhundar (väsentligen varulvar), samt en trippig underjord – som alla på något sätt hänvisar till tomrummet efter att gudarna övergett sina poster, och sedan ett lite längre som förebådats men som slutar med en slutlig konfrontation med Onda Hannah och sedan brakfest.

Dessutom är det ny tecknare från andra äventyret, med en stil som varierar väldeliga, och upplösningar som mest verkar bero på vild slump och rena turen, så detta är absolut inte någon favorit. Det finns vissa bättre bitar (månhundarna, en knasig hybrid mellan orm och uppochnervänd fågel), men det räcker inte. Vila i frid.

Read Full Post »

Sjunde volymen Rat Queens, The once and future king, har en ny författare, Ryan Ferrier. Man skulle kunna tro att han skulle vilja börja lite mjukt, men med tanke på var förra samlingen slutade, med Violet gift och Dee uppstigen till gudomlighet, så får man väl erkänna att det inte är riktigt möjligt att bara fortsätta som förut.

Först av allt får vi dock ett kort äventyr, med Violet men utan nykomlingen Maddie, då de hamnar i ett träsk för att ta hämnd på en pärsschimpans som dödat enhörningar. Eftersom detta är Rat Queens slutar det i blodigt våld och underligheter.

I huvudhandlingen får vi istället se dem försöka ta hand om en invasion av ett annat kungadöme, medan Betty försöker sluta dricka, Hannah är sur på Dee som inte vill använda gudskrafterna, och Branca patroniserar Maddie. Inget är riktigt som det ska, och de fungerar inte som ett lag längre. Eftersom de är hjältarna lyckas de till slut någorlunda hantera sin skit, och gör sig redo för en ny omgång ultravåld. Och så dyker den mest irriterande skurken upp: irriterande för att den har i princip obegränsad makt och egentligen bara vill förolämpa dem för dåliga beslut utan att på något sätt förklara vad som skulle varit bättre.

Alltså: ganska tunga ämnen, och med ganska lite av de knasiga bitarna att balansera med. Blodbaden är kvar, dock.

Read Full Post »

Sjätte samlingen med Rat Queens, The infernal path, lämnar tillfälligt historien med Hannahs onda kopia: istället är det ett band med orker som invaderat en skog som försvaras av Sadie, druid, tidigare Rat Queen, numera delvis uggla. Förutom Sadie dyker det även upp en bard, men å andra sidan har Dee saker att göra för att hantera tidigare misstag (att beblanda sig med tentakelgudar).

Nåväl, ett veckans monster senare är det dags för huvudhandlingen: orkerna i fråga verkar ledas av magiker som gillar att förvränga kroppar och förvandla andra till monster. Och tillfångatar alla utom Betty. Och har kopplingar till Bragas tidigare liv. Å andra sidan kanske Dee kan hjälpa, för hon verkar på väg att byta klass ännu en gång.

Rat Queens fortsätter vara som en rollspelskampanj på syra, uppblandat med påminnelser om vikten av vänskap, fruktansvärda kroppsskador och sex. Den avslutande fristående historien där de istället placeras i en cyberpunkvärld är inte tillnärmelsevis lika intressant som resten.

Read Full Post »

Jag undrar om inte syftet med Rat Queens är att ständigt bli allt mer utflippat. Volym fem, The colossal magic nothing, fortsätter ungefär där volym fyra slutade (efter en kort historia om orc-Dave) med nya, underliga äventyr med psykedeliska jättepaddor och en teckningsstil som härmar 70-tals-tecknat som låtsades vara för barn, och sedan med skumma hipsterkockar och underliga svampar. Sedan dyker det upp en konstig blå trollkarl i gult och lila, och så verkar plötsligt Violet vara borta och glömd av alla utom Betty.

Sedan är vi helt plötsligt en tjugo år in i en alternativ framtid, Violet, Dee och Betty möts upp för att undersöka märkliga händelser i utkanten av Violets landområden, och sedan blir det ännu underligare.

Även om stilen blir allt bättre, med underliga minnessekvenser och annat gjorda i helt annan teknik, och historien kanske inte är helt obegriplig när man tar den i sin helhet, så tvekar jag aningen om Rat Queens egentligen har något att säga, eller om historien bara kommer fortsätta undergräva vad som precis sagts och presentera nya sanningar. Sådant är svårt att orka med i längden.

Read Full Post »

Jag är förvirrad. Detta är egentligen inte en helt oväntad följd av att ha läst Rat Queens, men del fyra, High fantasies (ett utmärkt namn som jag dock snarare väntade skulle användas om något där Betty är huvudperson), är värre än tidigare. Alla är tillbaka i Palissade, och de låter Braga ansluta, vilket är utmärkt, de försöker jaga en jätteand, också utmärkt, och Violets bror Barry dyker upp och ställer till med besvär. Inte lika utmärkt, för dem i alla fall.

Detta är dock högst normala ting för drottningarna ifråga, vilket är vad som förvirrar. Nu har tydligen en publicerad episod inte tagits med här, men ändå: del tre slutade ju just mitt när vi var på ett ganska oroväckande ställe, och även om man förstår att det hela slutat väl så skulle man velat veta hur tusan det gick till.

Kan man svälja detta fortsätter det hela i ganska gott tempo: det dyker upp en ny grupp äventyrare som vi tydligen skall få höra mer av senare, Barry ställer till mer trubbel, och så ger de in i ett gammalt tempelkomplex då de behöver få ihop pengar till hyran. De sekvenser där de är ute på äventyr fungerar fortfarande utmärkt, mer lugna är kanske lite för emotionellt överlastade för en serie som till stora delar vilar på rätt barnslig humor.

Det är också ännu en ny artist, vilket gör att stilen nu har mer linjer och utflytande färger. Undantaget att Violet ser rätt mycket yngre ut fungerar det hela dock bra, och förhoppningsvis kan Owen Gieni hålla ut längre än tidigare artister.

Read Full Post »

I tredje volymen av Rat queens, Demons, färdas de till den magiska skola som Hannah en gång studerat vid och kastats ut från. Vi möter dem på vägen dit, och Hannah får förklara varför de skall göra något sådant när hon tydligen inte kommer vara helt välkommen. Hennes mor har slutat svara när hon försöker nå henne, och hon vill veta varför. Efter att ha tagit hand om en lönnmördare ute efter Betsy kommer de fram, och får höra vad som hänt: hennes (styv)far har kastats i magisk fängelse efter att ha lett ett uppror, och hon är efterlyst (att ha en demon till biologisk far är tydligen ingen rekommendation).

Men innan vi kan nå någon form av slut på den historien så behöver de andra få lite utrymme. Dee söker upp ett bibliotek och vi får reda på mer om hennes nya roll som överstepräst, medan Betsy får tag på en mekanisk kälke och lurar med Violet på en åktur som slutar i en drakes grotta. Vi får sedan reda på mer om Hannah, och så slutar det här avsnittet i strid och olycka.

I volymen finns också en kortare historia om orchen Braga som vi stötte på i de tidigare avsnitten, och varför hon nu lever i människoland. Denna historia är egentligen rätt konventionell, och ställer inte fantasyklichéer på huvudet riktigt som huvudhandlingen gjort (förutom då att Braga uppenbarligen är transsexuell, men det är aldrig något som explicit kommenteras), men är ändå välskriven och intressant.

Huvudhistorien är då mer intressant, och har nu börjat verkligen få fart: till skillnad från förra boken lämnas vi här med en situation som tämligen omedelbart kommer behöva hanteras, och inte bara hintar om kommande komplikationer. Synd att det inte verkar ha blivit så mycket mer.

Read Full Post »

Första samlingsvolymen med Rat queens var lite för ryckig för min smak: intressant koncept, men historien var mest en ursäkt för att placera huvudpersonerna i situationer där lemmar och blod skulle flyga över rutorna. Andra delen, The far reaching tentacles of N’rygoth, är då betydligt bättre: snabbt etableras vem som är hotet, vad som skall göras för att mota det, och sedan har det mesta som händer att göra med detta. Även de episoder då vi får se Violet och Hannah innan Rat queens ursäktas med att de kommit för nära svävande verklighetsvridande jättebläckfiskar (om man blott gåve dem en mistlur så skulle vi vara i fantasy-Mass effect).

Eftersom sagda blötdjur har att göra med den demoniske gud som Dee är en tvivlande prästinna för så dyker även någon ur hennes tidigare liv upp. Och den som nedkallar dem visar sig vara ute efter hämnd på Hannahs älskare. Allt detta ger en mycket fungerande historia, som också ger strider med demoner, legosoldater och svampmän (till Bettys stora förtjusning, även om hon annars inte får mycket utrymme).

Efter att den tidigare tecknaren Roc Upchurch arresterades för misshandel tog Stjepan Šejić över och tecknade de två sista delarna av fem – ett gott val av ersättare, då stilarna påminner om varandra. Fortfarande mycket blod och naket, självlysande magi och horribla kroppsskador. Nu dessutom med tentakelmonster, dock snarast av typen som gör en galen, inte den som går på lättklädda kvinnor.

Ett steg framåt, mer än tillräckligt för att det skall vara intressant att fortsätta läsa.

Read Full Post »

OK, konceptet bakom Rat Queens: Sass and sorcery är bra: fyra unga kvinnor som en äventyrartrupp i en värld i stort sett hämtad ur D&D, med vissa kreativt vårvärldsliga inslag. När de inte dräper svartfolk lever de dålighetsliv med alkohol, krogslagsmål och tillfälliga sexualpartners. Dra dem dessutom en extra gång genom modernitetsfiltret så att krigardvärgen Violet är en sorts hipster som ser snett på andra dvärgar som rakat av sig skägget som en modegrej, alvmagikern Hannah är rebellisk och ilsken och snabbt lägger på när föräldrarna ringer via magiska talismaner, halvlängdskvinnan Betty mer än vanligt glad i svampar och andra substanser, och den mänskliga prästinnan Dee är en ateist som gett sig ut i världen när hon hade tvivel på den flygande jättebläckfisk hennes föräldrar dyrkar (och som tydligen försett henne med krafter efter ett ritualmord), och det finns mycket att intressera en.

Så långt rätt så bra, och något som borde kunna ge intressanta historier. Men, jag vet inte: det mysterium med en grupp lönnmördare som är ute efter dem (och andra äventyrare) lyfter aldrig riktigt, utan verkar hoppa runt lite planlöst, gärna i riktningar som ger tillfälle för dem att slåss, gärna med mycket blod och kapade lemmar som resultat, men aldrig någon känsla av att en viss strid spelar någon större roll.

Visst, det finns roliga episoder, som när Violet och Hannah ryker ihop över hur de inte uppfyller gängse stereotyper, eller Dee sitter hopkrupen bakom en bok på en fest och vägrar prata med någon, men överlag känns det lite för löst i kanten för att jag skall vara verkligt nöjd.

Read Full Post »