Jag undrar om inte syftet med Rat Queens är att ständigt bli allt mer utflippat. Volym fem, The colossal magic nothing, fortsätter ungefär där volym fyra slutade (efter en kort historia om orc-Dave) med nya, underliga äventyr med psykedeliska jättepaddor och en teckningsstil som härmar 70-tals-tecknat som låtsades vara för barn, och sedan med skumma hipsterkockar och underliga svampar. Sedan dyker det upp en konstig blå trollkarl i gult och lila, och så verkar plötsligt Violet vara borta och glömd av alla utom Betty.
Sedan är vi helt plötsligt en tjugo år in i en alternativ framtid, Violet, Dee och Betty möts upp för att undersöka märkliga händelser i utkanten av Violets landområden, och sedan blir det ännu underligare.
Även om stilen blir allt bättre, med underliga minnessekvenser och annat gjorda i helt annan teknik, och historien kanske inte är helt obegriplig när man tar den i sin helhet, så tvekar jag aningen om Rat Queens egentligen har något att säga, eller om historien bara kommer fortsätta undergräva vad som precis sagts och presentera nya sanningar. Sådant är svårt att orka med i längden.
Lämna ett svar