Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Robert Louis Stevenson’

Av Robert Louis Stevensons produktion är det främst Dr Jekyl och Mr Hyde samt Skattkammarön som nått verklig klassikerstatus, ja, som till och med blivit oundvikliga i sina fack. Av vad han i övrigt skrivit finns en del ting som nog fortfarande läses, men som kanske snarare lever vidare i barns än vuxnas bokhyllor. Kidnapped är någonstans däremellan: en skotsk romans i Scotts efterföljd, fylld med ordentliga äventyr, med ordentlig färg och utomordentliga episoder, stolta högländare och skurkaktiga sjökaptener, sökande rödrockar och gömställen på heden.

Det är bra: många enskilda episoder är briljanta, som striden på skeppet Covenant, kurragömmaleken vid de stående stenarna, eller kampen med säckpipa i Balquhidder. Huvudpersonen, lågländaren David Balfour, är direkt karikerad på motsvarande hos Scott – lojalist och en aning träig – liksom hans kompanjon, högländaren Alan Breck Stewart – brinnande jakobit, stolt, flambojant. Mindre bra är dock det vaga slutet, som visserligen rundar av den ramberättelse som gjort att David var ute på färd från början, men inte gör mycket åt den konflikt mellan jakobiter och kungens män han hamnar mitt i under berättelsens gång.

Bäst är dock kanske porträttet av Hoseason, den sjökapten som sjanghajar David för att sälja honom som kontraktstjänare i Amerika; Stevenson tycks ha haft god hand med att teckna skurkar som ändå har ordentliga portioner mänsklighet i sig. Hoseason är långt ifrån att vara en Long John Silver, men är ändå fascinerande på sitt sätt. Det är synd att han försvinner ur handlingen halvvägs genom boken, för efter det så är fienderna främst hunger, trötthet och grälsjuka, med de sökande rödrockarna som en avlägsen fyra.

Det finns en uppföljare också, vilket förklarar det underliga slutet, men den skall hålla en helt annan ton och inte göra full rättvisa åt huvudpersonerna.

Read Full Post »

Idag är väl lejonparten av den effekt som Robert Louis Stevenson ville uppnå med The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde borta: när den stora hemligheten är redan är känd så kommer varje första möte med boken att bli underligt; det är egentligen inte en första läsning, eftersom man redan känner till huvuddragen, men det är det ändå, för man kan ändå förvånas över detaljer.

Formell huvudperson är i vilket fall den gamle advokat Utterson, vän med den framstående doktorn från titeln sedan många år, och oroad över det testamente denne skrivit till förmån för Mr Hyde. Han börjar nysta i vem denne kan vara, och får reda på en del, men blir tillsagd av Jekyll att inte oroa sig. Så en dag begår Hyde ett rått mord, och Utterson börjar på nytt oroa sig, men Jekyll försäkrar honom att Hyde aldrig kommer ses igen. Så går en tid, och Jekyll börjar plötsligt låsa in sig, håller alla gamla vänner på armlängds avstånd, och beter sig allt underligare.

Det är fortfarande en läsvärd bok, även om som sagt det är svårt att tänka sig ett verk där hemligheten är mer avslöjad (skulle väl vara ett par Shakespearedramer, då), och man idag tycker att den Hydes påstått bottenlösa ondska mer är en beskriven än visad egenskap (även om han som sagt mördar en äldre herre): de depraverade gärningar som Jekyll säger sig utföra i sin alternativa gestalt får heller aldrig form, vilket kanske är bra för bokens åldrande, så att varje ålder kan välja något lämpligt ämne, men som å andra sidan gör det hela lite blodfattigt.

Väl konstruerat och berättat är det, men boken är och kommer troligen förbli ett offer för sin egen berömmelse.

Read Full Post »

Säg »pirat«, och vilken bild tornar upp sig? En sjuttonhundratalsfigur, med träben, lapp för ögat och papegoja på axeln? Blodtörstig, bakslug och girig, men ändå på något sätt älskvärd? Med undantag för lappen är detta i princip en bild av Long John Silver, den store motståndaren till huvudpersonen Jim Hawkins i Robert Louis Stevensons Treasure Island: en sällsport karismatisk figur som förvandlar vad som annars hade kunnat vara en god men ordinär äventyrshistoria till något i sanning minnesvärt.

Även de som ännu inte haft nöjet att gå på skattjakt med Jim Hawkins, doktor Livesey och godsägar Trelawney lär känna igen grundhistorien om den upphittade skattkartan, införskaffandet av ett skepp och hyran av en samling sjömän som i slutändan visar sig mindre pålitliga – var de inte det innan har de efter Stevenson blivit klassiska grundingredienser för denna typ av roman. Man kan möjligen tycka att den samling pirater de råkar ut för minskar i antal lite för snabbt i förhållande till de få trogna, men i en äventyrsroman kan man få ta sig sådana friheter om bara resultatet blir bra: i allt annat är de en så skrämmande samling sluskar man kan önska, och Long John Silver, med krycka, papegoja, och sitt hela tiden smidiga maner och sin förmåga att ständigt komma ur situationer helskinnad kan täcka upp många brister – han är så charmig att inte bara Jim, utan även läsaren nästan glömmer att han är en stor skurk, alltid beredd till svek om det kan gagna honom.

De enda klagomål jag egentligen har att framföra har att göra med utgåvan, inte boken som sådan: att denna i och för sig stiliga Penguin-utgåvas omslagsmönster är tryckt på ett sätt så att det delvis lossar när man tar bort prislappen är i sig inte speciellt lyckat, men värre är det att den lyckats sjabbla bort själva kartan som var utgångspunkt för såväl Stevensons skrivande som jakten på kapten Flints guldskatt. Inte acceptabelt.

Nästan lika illa är redaktören John Seelyes förord: skäligen poänglöst som sådant, speciellt som det avslöjar en del av handlingen. Det hade dock passat bra som ett efterord, ty det har förvisso sina poänger, som när det påpekar att i strid med vad man lätt tror efter vanans makt så ligger inte Skattkammarön i Karibien, utan på USA:s västkust.

Mer trevligt är då alla de små, fantastiska detaljer som livar upp berättelsen: piraten som varit strandsatt i tre år och mer än något annat längtar efter ost, listan med föremål i sjökistan, papegojan kapten Flints utrop »Pieces of Eight! Pieces of Eight!« – allt gör att berättelsen plötsligt blir konkret och trovärdig. Treasure Island är en äventyrsroman av bästa märke; sorten som får en att strunta i att släcka lampan på kvällen då man bara måste läsa i alla fall ett kapitel till.

Read Full Post »

Robert Louis Stevensons Den svarta pilen är på sätt och vis löjligt lik Robin Hood: engelsk medeltid (förvisso 1400-tal),  rövarband som försöker hämnas på en grym feodalherre, vacker ung dam som skall räddas, äventyr mest hela tiden. Samtidigt är det helt klart inte Robin Hood: huvudpersonen Richard Shelton är en ung, oerfaren ädling som uppfostrats av sin fars mördare, rövarbandet är mer ute efter hämnd än rättvisa, och kaoset i riket kommer inte från en frånvarande kung utan från det pågående rosornas krig, där lyckan hinner växla ett flertal gånger under berättelsens lopp.

Det är alltså en rätt enkel bok, som någorlunda rättvist förvisats till barnkammaren: för en vuxen är Richards naivitet och de moraliserande författarkommentarerna rätt störande, de senare i synnerhet som författaren i stycket innan han uttryckt hur fruktansvärt det var för en stad att plundrats har hyllat modet hos den soldatesk som går lös i den. Lite intressantare är det då att den blivande Richard III får spela en positiv roll, om också omgiven av varningar för de grymheter han senare skall utföra.

Ett annat problem är att den ende personen som tycks vara i besittning av något som man möjligen, i brist på bättre, kan benämna karaktär, är Richards fosterfar, en konstant skurkaktig typ: övriga tycks vara en sorts ständigt ombytliga vindflöjlar som man aldrig kan vara säker på hur de skall reagera. Richards kärlek till Joanna tycks bero mer på att historien och konventionen kräver den, och proklameras med endast någon fördröjning från det han får reda på vem hon är. Stevenson verkar heller inte kunna bestämma sig om den svarta pilens rövarband är en samling skurkar eller hjältar, och intrycket av dem blir mest förvirrat. Nu är det förvisso sällan så att enkla, endimensionella gestalter är eftersträvansvärt, men hellre det än att de framstår som helt oförutsägbara.

I slutändan är Den svarta pilen precis vad den utger sig för att vara: historisk ungdomsroman, fylld med äventyr. Det är inte direkt något stort mästerverk, men ändå hyfsad läsning för stunden.

Read Full Post »