Idag är väl lejonparten av den effekt som Robert Louis Stevenson ville uppnå med The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde borta: när den stora hemligheten är redan är känd så kommer varje första möte med boken att bli underligt; det är egentligen inte en första läsning, eftersom man redan känner till huvuddragen, men det är det ändå, för man kan ändå förvånas över detaljer.
Formell huvudperson är i vilket fall den gamle advokat Utterson, vän med den framstående doktorn från titeln sedan många år, och oroad över det testamente denne skrivit till förmån för Mr Hyde. Han börjar nysta i vem denne kan vara, och får reda på en del, men blir tillsagd av Jekyll att inte oroa sig. Så en dag begår Hyde ett rått mord, och Utterson börjar på nytt oroa sig, men Jekyll försäkrar honom att Hyde aldrig kommer ses igen. Så går en tid, och Jekyll börjar plötsligt låsa in sig, håller alla gamla vänner på armlängds avstånd, och beter sig allt underligare.
Det är fortfarande en läsvärd bok, även om som sagt det är svårt att tänka sig ett verk där hemligheten är mer avslöjad (skulle väl vara ett par Shakespearedramer, då), och man idag tycker att den Hydes påstått bottenlösa ondska mer är en beskriven än visad egenskap (även om han som sagt mördar en äldre herre): de depraverade gärningar som Jekyll säger sig utföra i sin alternativa gestalt får heller aldrig form, vilket kanske är bra för bokens åldrande, så att varje ålder kan välja något lämpligt ämne, men som å andra sidan gör det hela lite blodfattigt.
Väl konstruerat och berättat är det, men boken är och kommer troligen förbli ett offer för sin egen berömmelse.
