Det är egentligen obegripligt varför just Röda rummet har blivit svensk litteraturs största Klassiker. Som roman är den tämligen usel – tunn eller obefintlig intrig, en huvudperson som det är svårt att känna något som helst inför, gott om referenser till numera förändrade sakförhållanden. Som satir har den behållit visst bett, men även där har tiden i mycket sprungit ifrån den. Språket må den ha varit revolutionerande (iakttagelse: varje gång en enskild gärning markerar övergång till ny språkepok inom svenskan är det inom ett helt nytt område: lagspråk, bibelöversättning, journalistik, skönlitteratur), men det märks knappast längre. Återstår stilistiken, psykologin och de enskilda scenerna, vilka alla förvisso är överlag mycket bra, men knappast nog att få bristerna att framstå som obetydliga.
Ramhandlingen är grovt tillyxad: Arvid Falk lämnar ämbetsmannabanan för att bli journalist. Han blir bekant med några konstnärer. I en parallellhandling följer man hans groteska bror, som skäms förskräckligt över den vanära Arvid dragit över honom, och dennes hustru. Diverse mer eller mindre bisarra bifigurer introduceras, och genom sitt arbetet får Arvid Falk se stora delar av det officiella eller halvofficiella Sverige – riksdagen, kristna välgörenhetsinrättningar, bolagsstyrelser med tveksam moral, konstlivet, tidningarna – som Strindberg med friskt mod går till frontalangrepp mot. Saker händer även på det privata planet, men man får snarare intryck att det sker på slump än som en följd av någon vilja hos författaren att berätta en större historia, och man skulle lätt kunna permutera flera kapitel utan att det skulle göra någon skillnad.
Som sagt dras boken med stora brister: vissa stycken är obegripliga för den som inte är närmare insatt i hur reverser och växlar fungerade, somt är begripligt men föråldrat, annat är bara tråkigt. Att sätta en sådan här bok i händerna på skolungdom som inte redan upptäckt litteraturen borde göras åtalbart – en från början underutvecklad läslust kan lätt slås ihjäl av en bok där syftet inte varit att underhålla genom berättelsen i sig utan genom avslöjandet av ett Sverige som en gång varit. Detta avslöjande är i och för sig mycket grundligt, och det som sparades fick istället sina slängar i Det nya riket, en bok där Strindberg befriat sig från romanens fjättrar och som därför fungerar betydligt bättre, men som läsupplevelse kräver det att man är van nog för att stå ut med de tråkiga partierna.
På det hela taget är väl Röda rummet inte direkt dålig läsning, men den kräver en hel del av läsaren. Om man vill ge ett omdöme i ett enda ord torde ett bra val vara »överskattad«. Svensk litteratur äger onekligen bättre böcker, somliga till och med från Strindbergs egen penna.
