Det är inte alla författare som vågar parodiera sig själva, men skall någon göra det så är det Shakespere, som i A Midsummer Night’s Dream faktiskt driver med sin tidigare Romeo and Juliet, i den komiska uppsättningen av Pyramus and Thisbe som avslutar pjäsen, inte bara i form av den allmänt förlöjligade handlingen utan även i det eviga »O«-ande som en icke föraktlig andel av dialogen utgör. Annars är ju Shakespeare knappast den mest preciöse av författare, och särskilt inte i Romeo och Julia, där bland annat Romeo och Mercutios tävlan i dubbeltydigheter står ut, och man till och med börjar undra över Julias slutord:
… O happy dagger,
This is thy sheath; there rest, and let me die.
Den tidigare utvecklingen, där titelfigurernas kärlek får dem att trotsa sina familjers hat, behöver väl inte närmare presenteras; möjligen kan man liksom förordet till min utgåva kommentera hur verket framställer den traditionella manliga arketypen som ser med våld uppehållen »ära« som orsaken till alla plågor och nyansera med att påpeka att även den patriarkala familjestrukturen får sig en förtjänt känga: hade inte Capulet bestämt sig för att genast gifta bort Julia efter Tybalts död hade hela historien med den spelade döden kunnat undvikas. Noteras kan också att av de båda älskande är det Romeo som är den affekterade poeten, medan Julia avfärdar hans försök att svära vid månen:
O swear not by the moon, th’inconsistant moon,
That monthly changes in her circled orb,
Lest that thy love prove likewise variable
Nåväl, även om pjäsen själv ständigt svänger mellan högstämd kärlek och snuskiga vitsar, så är den och förblir en av de mest älskade styckena i världslitteraturen. Det är svårt att tycka annat än att det är välförtjänt.
