För nöjes skull

Frans G. Bengtssons Silversköldarna kan aldrig bli den essäsamling som står allra främst i författarens produktion: den upppvisar i hög grad hans mindre tilltalande politiska åsikter i frågor som kolonialism och etnicitet, främst i styckena om Indiens historia och Arthur de Gobineau, och även om passagen om amerikanska inbördeskrigets orsaker i essän om Ulysses S. Grant bäst läses som en förvisso cynisk men ändå klarsynt analys av att trots att slavarna frigjordes så var de fortfarande förtryckta – de var och förblev »negrer« i de ljushyltas ögon –, så är hans slutsats att sydstaternas secession var juridiskt oantastlig och att det hela därför var ett utslag av nävrätt, i efterhand försedd med knappt skylande ursäkter om kamp mot slaveriet, varför man som moralisk människa måste anse det hela som en stor tragedi: detta är svårt att smälta för den som sitter med facit och möjlighet att anbringa konsekvensetik.

Annat är betydligt trevligare: vi kan bortse från det relativt svaga numret om kärleksbrev, och att hans åsikter om det talade språkets låghet tar sig något paradoxala när man håller i minnet hans stora uppskattning av diverse litteratur som utformats i tidevarv när skribenter i första hand sysslade med nedtecknande av olika muntliga traditioner (här representerade av de »danska« medeltida balladerna, där han förvisso också betygar herrar filologer som avskrapat senare tiders anhopade tillägg och förvanskningar sin uppskattning), samt att han ägnar lite väl mycket energi åt nedsablande av undermåliga översättningar (dels av stycket om Jehu farande i Andra konungaboken i 1917 års bibel, dels av Egil Skallagrimsons saga i översättning av Per Wieselgren) liksom av grumligt tänkande i form av en engelsk författare som menar att Hamlet borde svälja att kung Claudius dödat sin bror och ursurperat tronen, och att allt som sker i pjäsen är Hamlets fel (sådant är förvisso roligt att läsa, även när sabeln möter sedan länge dött kött, men inte riktigt lika roligt som mer positivt laddat material).

Som bäst är Bengtsson när han behandlar rent historiskt material: texten om Grant som blir till en överblick över hela kriget och nordstaternas allmänna brist på dugligt högsta befäl, i Froissart där han hittar en själ med liknande inställning till historien (med skillnaden att för Froissart var det samtiden, och Bengtsson tvivlar på att inställningen då är riktigt sund), i Carlyle en annan, ingenjör Andrée behandlas inkännande men utan att skulden avskrivs, och de gamla stortjuvarna Lasse-Maja och Carl Fredrik Lilja bestås med uppskattning för sina biografier: av Bengtsson kallad enkel, hederlig litteratur.

Sekunda varor är nog tyvärr oundvikliga i denna typ av klippböcker (även om Bengtssons har den stora fördelen att han faktiskt omarbetade och fyllde på sina gamla tidningsartiklar med ytterligare material), men här är även sådant av en klass som annars alltför sällan ses. Inte ens de förkastliga åsikter som på enstaka sidor ventileras är tillräckliga för att förta nöjet när de väl passerats.

Read Full Post »

Ibland kan det kännas tråkigt att svenskan är ett så obetydligt språk; till skillnad från de verkliga kulturspråken så finns det ingen garanti för att verk ur världslitteraturen skall finnas tillgängliga i översättning: man är utlämnad till vad förlagen för tillfället valt att satsa på och vad som kan grävas fram på antikvariat. Å andra sidan finns det även glädjeämnen: är man bara någorlunda språkbegåvad så har man åtminstone tillgång till sagda litteratur på engelska eller annat skolspråk, samtidigt som man har en inhemsk litteratur att falla tillbaka på, och dessutom verk skrivna på grannspråk.  Och oavsett vad som i övrigt finns tillgängligt så vore det synnerligen en förlust att missta Frans G Bengtssons essäer. Här är det Silversköldarna som skall behandlas, och anledningen därtill är enkel: bland övrigt material finns i den essän om Froissart, 1300-talets store krönikör. Barbara Tuchmans A Distant Mirror hade gett mig en visserligen från Doktor Dryasdusts – för att låna en tankefigur som spelar stor roll i en helt annan av essäerna, den om Carlyles historieskrivning – sövande metoder i stort sett förskonad version, men likväl en som ändå var skriven som historiebok och inte därför inte kunde stanna vid att plocka russinen ur en i detta fallet vad det verkar ovanligt välspäckad kaka.

Hursomhaver, Silversköldarna är en något framtung samling. Inga direkta fel vidlåter de inledande essäerna, som i tur och ordning behandlar Alexander den stores elitförband – de som gett namn åt hela verket –, indisk historia – som är ovanligt rörig och väl ämnad att illustrera tesen om all värdslig makts fåfänga –, sagde Froissart samt Ulysses S. Grant – samlingens exempel på den Bengtssonska svagheten för amerikanska inbördeskriget –,  men de är alla långa, och skulle mått bra av några snabbare mellanspel för att pigga upp läsningen. Essän om Grant är dock speciellt  intressant för den klarsyn som kommer fram i synen på kriget: Bengtsson står visserligen på sydstaternas sida, då han uppfattar deras vilja att utträda ur unionen som helt legitim, slaveriets avskaffande är något som senare kommit till för att ge moralisk resning åt nordsidan, en gest vars tomhet sammanfattas som att

[…]negrerna [hade] aldrig i främsta rummet varit vare sig »slavar« eller »fria«, utan i främsta och avgörande rummet varit vad de måste förbliva, nämligen just negrer, den konstant som en gång för alla bestämmer deras ekvation.

Den som vill kan ju läsa detta som ett uttryck för samma syn som kommer till uttryck i den Bengtssonska produktionens mest olyckliga alster, essän om ambassadören, författaren och, framför allt, rasteoretikern Gobineau, som bestås med ett överväldigande positivt omdöme; det är sant att jag ett tag också hade en sådan läsart, men förutom att det som en följd av att ordet »neger« blivit nästan obrukbart utan vidföljande citattecken så hade något liknande troligen kunnat uttryckas av en skribent av det cyniskare slaget än idag: oavsett att det naturligtvis i en abstrakt mening är bättre att vara slav än att vara fri så var inte skillnaden så stor som man skulle vilja att den var.

Kanske inte om just enskilda ords lämplighet men åtminstone andra ingripanden i språket har Bengtsson en del att säga: han ondgör sig över herrar pedagogers klåfingriga försök att förenkla stavningen, över bibelkommissionens översättning av Jehu framfart, över en välvilligt menlös översättning av sagan om Egil Skallagrimsson: sällan är han så frejdig som i angreppen på allt vad stillöshet heter, säker i kunskapen om sin egen överlägsenhet på området. Essän om Egil är dessutom intressant på annat sätt: här kan man direkt se en del inslag som senare skulle hjälpa till att forma Röde Orm, som att dennes anlag för inbillningssjuka troligen är bildad på mönster av  Grette Ásmundarsons mörkrädsla.

Förutom dessa finns det betraktelser över Vergilius, Andrées polarfärd, danska ballader, teoribildningar kring Hamlet, vikingarnas bedrifter och självbiografier från två svenska 1800-talstjuvar – Lassemaja och Carl Fredrik Lilja –, allt högst utmärkta ting, förträffliga i sin art, omöjliga för andra skribenter att tävla med, men ändå lite av standardprodukter: alls inget att förakta, med utmärkt stilistik – all världens teaterfigurer manas på fantastisk manér fram i essän om Halmet –, men de ger ändå en känsla av att de kommit till något av en slump.  Så egentligen också med slutkapitlet om kärleksbrev, men detta får en helt egen ton när medvetandet om samtiden tränger på: denna utmärkta genre ligger nu på sotbädden, oförmögen att komma riktigt till sin rätt i en tid när de flesta brev skickas elektroniskt, och även om det även tidigare var osannolikt så är det nu i det närmaste helt otänkbart att Abelards och Heloises alster någonsin skall överträffas.

Silversköldarna kommer alltid vara en befläckad produkt; essän om Gobineau är ett fullt märke på vad som annars skulle ha kunnat vara något i stånd att mäta sig med De långhåriga merovingerna. Allt det övriga ringer dock klart, och den glädje som bereds en av formuleringskonsten och kunskapen skymmer i någon mån denna fläck.

Read Full Post »