Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Steven Saylor’

I påsktider är det inte alla norrmän som invaderar västkustska städer; en del stannar hemma och läser påskekrim. En ganska omotiverad, men långt ifrån osympatisk vana, som jag i år tänkt ta efter. Min påskdeckare var Steven Saylors Catilinas gåta, där vi återigen får träffa Gordianus hittaren, som nu kommit upp sig i smöret: han har ärvt en mellanstor lantgård på den etruriska landsbygden, vilket gör att huvudhandlingens kamp mellan Catilina och Cicero ibland får träda tillbaka för lantlivet med dess kamp mot elementen och ogina grannar.

Saylor har nu fått ordentligt grepp om genren och dess krav, och de mysterier som presenteras hanteras kompetent, ehuru den vane läsaren av pusseldeckare kan gissa vem skurken är genom sedvanligt betraktande av berättelsen på lite håll. Annars lider boken främst av ett par småfel: dels är den lite för lång: femhundrafemtio sidor blir lite väl mastigt och några ingredienser hade gärna fått utgå – visst är det kul att få se allt mellan romersk manbarhetsrit och debatt i senaten (tyvärr inte något av dem där Ciceros mer berömda citat angående Catilina är med) –, dels blir det mer och mer uppenbart att Gordianus är lite för mycket av en anakronism, med åsikter som ligger lite för nära dagens. Visserligen skulle väl en typisk romersk pater familias vara väl magstark, men bortsett från accepterandet av slaveriet är det inte mycket hos Gordianus som känns speciellt främmande.

Huvudhandlingen är nog det bäst hanterade av stoffet; det är boken igenom osäkert vem av Cicero och Catilina som är den störste manipulatorn. Att inte få gåtan besvarad borde kanske kännas som fusk, men det gör det inte: tvärtom känns det rimligt. Vi vet inte alltid när dagens politiker talar sanning, så hur skall vi kunna veta det om politiker verksamma för 2000 år sedan? Det förekommer onekligen konspirationer, men knappast av den hypergenomtänkta sort som man annars kan träffa på, och det känns faktiskt rätt skönt med taffliga konspiratörer som omväxling.

Read Full Post »

Hur skriver man en riktigt bra historisk roman? För det första ser man till att se till att välja en historisk period som ger en den önskade nivån av obskuritet. Vill man skriva om personer som styr och ställer över riken, får man snällt se till att välja sådana som man inte kan veta så mycket säkert om (således: det är någoerlunda gärligt att skriva om Birger jarl. Vill man skriva om Karl XII får man problem). Vill man skriva om tider som mer är känt om, får man uppfinna sig huvudpersoner, som antingen kan få huvudrollen i det historiska skeendet, eller umgås med de som hade huvudrollen.

Eftersom Steven Saylors Roma spänner sig över tusen år, så får han tillfällen att göra båda, även om det blir mest av den senare tekniken. I den dimmiga forntiden får den släkt han följer således agera stadsgrundare (även om just det sker utanför texten), de får bli med barn med Herkules, hänga med Romulus och Remus, göra uppror med Coriolanus, drabbas av de tolv tavlorna, vara bland de belägrade på Cpitulium under den galliska invasionen, vara med och bygga akvedukter och vägar, uppleva skräcken efter slaget vid Cannae och Scipio Africanus triumf, umgås och finansiera Graccherna, drabbas av Sullas diktat och slutligen delta på Antonius sida i striderna mot Augustus. Under historiens lopp är de handelsmän och arkitekter, präster och teaterägare, senatorer och arkitekter, patricier och slavar, vestaliska jungfrur och giftmördare, utfattiga och stenrika. Det enda som sammanbinder dem är egentligen en med åren alltmer sliten amulett (som dock verkar märklig då den inte förefaller slitas alls under de första nio seklen för att sedan snabbt ändras under det sista). Jag skulle bli förvånad om Saylor läst Topelius, men varför man inför något som knyter ihop de olika personerna är lätt att se.

Detta om ramen. Den är uppenbarligen konstruerad för att visa så mycket av Roms (stadens, inte väldets) halvt legendartade historia som möjligt, vilket inte är mer än man kan vänta sig av ett sådant här berk. Tyvärr tar även själva innehållet ibland karaktär av historiebok; stundom är det författaren själv som på ett övertydligt sätt kommenterar något, i stil med »detta var den första guden som dyrkades i Rom«, i andra fall griper han in och talar genom karaktärerna; mer än en gång är det någon äldre man som förhör en yngling om Roms historia för att man skall få reda på vad som hänt sedan senast, och ibland gör huvudpersonerna reflektioner som bara känns poänglösa och får en att tappa kontakten med fiktionen.

För det mesta är det dock välskrivet, med väl utarbetade historier som fås att passa med befintlig kunskap. Detta uppväger mer än väl att den kanske inte är den mest fantastiska av romaner, och att kapitlen är så korta att försök att låta dem stå på egna ben istället för att stötta sig på historien är vanskligt. För den som är intresserad av att i lättsmält form få veta mer om staden Roms tidiga historia är detta dock ett verk att rekommendera.

Read Full Post »

I andra boken om Gordianus, I Hades käftar, får denne lämna Rom och ta sig till Neapelbukten i syfte att utreda ett mord på Marcus Licinius Crassus’ kusin. Crassus håller på att samla stöd för att få uppdraget att kväsa Spartacus slavuppror, och då vissa ledtrådar pekar mot att två av hushållets slavar är de skyldiga kan han inte visa misskund och har, enligt gammal romersk rätt, beordrat att alla slavar skall avrättas. Gordianus uppgift blir således att få fram sanningen, och att därigenom hindra blodbadet.

Liksom i den första boken hamnar man i diverse olika romerska miljöer: en galär, ett lyxhus vid kusten, en orakelgrotta, en målares ateljé. Man får således återigen en bild av hur det romerska samhället såg ut, vilken dessutom tecknas med större smidighet än förra gången. Dessutom har detektivhistorien förbättrats avsevärt; upplösningen av denna är betydligt mer tillfredsställande och känns inte påklistrat på samma sätt som slutet i del ett, även om detektivhistorien fortfarande känns som något av ett alibi. En sådan stigande kurva bådar dock gott för de resterande böckerna.

Read Full Post »

Steven Saylor måste vara nöjd med idén bakom Romarblod: att ta en hårdkokt deckare – fast inte så råbarkad som Mike Hammer, som någon idiot skrivit på omslaget, utan snarare Sam Spade eller ännu heller Philip Marlowe – och placera honom i antikens Rom. Med en sådan huvudfigur kan man ju traska runt lite vart som helst i det romerska samhället, och besöka såväl en bordell, en av diktatorn Sullas gunstlingars palats, ett badhus (skillnaden mellan dessa tre är på vissa sätt mindre än man kan tro), en liten lantlig håla, Forum, ja nästan allt man kan tänka sig, samtidigt som man kan kommentera på detta samhälle som på vissa sätt är märkligt likt, på andra sätt årtusenden från vårt. Fast hade det stannat där hade det nog blivit lite väl blodfattigt; en bra historisk roman bygger ju lika mycket på vad som är känt som vad som inte är känt. Det verkliga genidraget var således att koppla ihop huvudpersonen Gordianus med Cicero: helt plötsligt kom det ett skelett att bygga upp historien kring.

Tyvärr gjordes detta en smula valhänt: dels bryts fiktionen ibland av kommentarer som inte stämmer riktigt med berättarrösten, till exempel om romarnas fantasilösa namnskick, dels lämnar slutet en del övrigt att önska, eftersom den sanning som till slut avslöjas inte nås genom huvudpersonens förfarande. Dessutom framställs denne i början som besittande en ganska god logisk förmåga, och förbluffar en besökare på det typiska Holmeska sättet genom att berätta en massa saker som han egentligen inte kunde veta, bara för att senare vara i det närmaste blind för vissa saker. Möjligen går det att avfärda dem med fördomar, men man kan inte låta sin huvudperson hålla en sådan växlande mental kapacitet. På liknande sätt har huvudpersonen utrustats med ett socialt patos som troligen inte är helt passande för en man från denna tid, men som kanske är nödvändigt idag.

Nåväl, som historisk roman placerad i Rom får den ändå goda vitsord; det märks att författaren är kunnig och lagt ner energi på den biten. Som deckare är den inte lika väl ihopsnickrad, men får ändå godkänt.

Read Full Post »