Ett ganska vanligt, inte speciellt roligt, skämt om fysiker går ungefär så här:
Fysikern stapplar in i hemmet, sent på kvällen, stinkandes sprit, med kläderna i oordning och läppstift på kragen. Hans fru frågar vad som hänt, och han svarar att »tja, efter att jag var klar för dagen gick jag till en bar med några polare, och där träffade vi några flickor, och så började vi dricka ganska hårt, och sedan gick det som det gick. Till slut nyktrade jag till nog för att kontrollera klockan, och när jag såg hur mycket den var rusade jag hem«. hustrun är vid det laget högröd, och när han är färdig gormar hon »Lögnare! Erkänn, du var i labbet igen!«
Av detta kan man dra två slutsatser:
- Fysikerhumor är ofta ganska tråkig (och när den inte är det så är det bara andra fysiker som förstår ändå)
- Fysikern i historien var inte Richard P. Feynman.
Den andra punkten kanske kräver lite förklaring, i alla fall för de som inte läst »Surely you’re joking, mr Feynman« – för har man gjort det så vet man att hustrun skulle trott honom. I denna samling anekdoter ur Feynmans liv handlar nämligen påfallande många om hur han raggar på flickor, ofta framgångsrikt, trots eller snarare på grund av hans ganska cyniska inställning. (Se även xkcd).
Förutom flickor handlar anekdoterna om hur han reparerade radioapparater i sin barndom, hur han bröt sig in i kassaskåp i Los Alamos (ja, det Los Alamos), hur han var med i ett band som spelade i paraden i Rio, hur han blev klassad som kronvrak (han ansågs galen efter att ha svarat lite för ärligt på psykologens frågor), hur han blev förfärad av hur böckerna som kalifornisk ungdom skulle lära sig vetenskap såg ut, och mycket annat. Det handlar dock påfallande lite om fysik – eller rättare sagt, boken innehåller inte mycket fysik, men den innehåller en hel del av Feynmans tankar omkring fysik: hur bra fysik ser ut, hur man bör lära ut den, hur han får ut glädje av den. På så sätt är det en fantastisk bok att ge till någon som har det allra minsta intresse av fysik, för även om en formell utbildning i det hjälper en att hänga med i vissa svängar, så är dessa inte helt nödvändiga att följa.
Förutom fysiken handlar boken även en hel del om hur konstiga andra discipliner kan vara – det finns en hel del av fysikerns grundläggande misstänksamhet mot alla andra discipliner (matematik möjligen undantaget), och denna misstänksamhet visar sig ofta befogad: Feynman framstår ganska ofta som det sunda förnuftets representant inför dumheter, en bild som ibland känns något överdriven.
I vilket fall, boken är fantastiskt intressant, med en stor spännvidd, och om någon en gång skapar en kanon för fysiker borde den vara med. Det enda som finns att invända mot är väl den ibland tämligen unkna kvinnoosynen.
