Jag tror inte The definitive Fantastic Four lyckades med sitt syfte: efter att man läst en samlingsvolym av denna typ skall man väl egentligen vilja söka upp mer? Läsa mer om Fantastiska fyran vid någon tidpunkt i deras långa karriär, en karriär som väsentligen varat lika länge som Marvels universum.
För Fantastiska fyran var ju den första serie som Stan Lee och Jack Kirby skapade, och som gjorde att Marvel åter började skriva om superhjältar (och sedermera återupplivade några av de äldre sådana som gått ur tryck), och som dessutom visade vägen mot serier där hjältarnas vardagsliv var lika viktigt som stunderna de drog på sig kroppsstrumporna.
Idag är dessa tidiga serier hopplöst åldrade. Delvis är det fullt väntat när man försöker hålla sig framför den riktiga vetenskapen, men där finns också de otrevliga bismakerna: Things uppenbara behov av terapi, misogynin i att kalla Sue Storm »Invisible girl«, och Reed Richards självupptagenhet. Mycket är också serietidningsfånigt – när vi första gången möter Doktor Doom tvingar han dem att åka tillbaka i tiden för att stjäla Blackbeards skatt (visserligen förklaras den innehålla magiska juveler, men ändå). En del av Richards tidiga uppfinningar verkar snarast höra hemma i långa reklamblock med direktförsäljning.
Annars är just Doom viktig att nämna: han är den skurks om de slåss med igen och igen (Mole man dyker förvisso också upp ett par gånger), men når aldrig riktigt fram till sin potential som suverän och i full kontroll över sig själv – vilket möjligen beror på att just Reed utgör en av få mentala svagheter.
Totalt är det sju äventyr (vissa längre, andra kortare), från 1961 till 2003. Det är kanske i alla fall delvis centrala delar av Marvels historia, men det hindrar inte att de sällan känns så intressanta. Kanske beror det främst på att urvalet är så uppenbart begränsat, en så liten del så att det trots att framgången från början byggde just på att det gavs plats också för familjehistoria så blir det här ändå mest bara äventyr.
