Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Marvel’

Mitt grävande i främst Hawkeyes (Bishop) förflutna går vidare, nu i The childrens crusade, en berättelse där hon dock är den kanske minst framträdande unga hämnaren. I centrum står istället främst Billy och Tommy, och deras sökande efter Scarlet Witch, som de tror är sin alternativa mor – allt är mycket förvirrat med två helt olika personer som har möjlighet att påverka verkligheten, så här är ett försök till sammanfattning: Scarlet Witch har av olika anledningar format om verkligheten så att olika hämnare dött och nästan alla mutanter förlorat sina krafter, och har sedan försvunnit. När Billy får höra allt detta vill han rädda henne, tillsammans med sina vänner, samtidigt som såväl de äldre hämnarna som X-men vill ta henne till fånga och straffa henne.

Den ende vuxne som egentligen verkar tro dem är Magneto, som är på väg att göra upp med sitt förflutna och vill försonas med sina barn. Inget är dock helt enkelt, och det blir naturligtvis gång på gång bråk mellan olika team, vändningar på vändningar, oförsonliga viljor och riktigt dumma beslut.

Det är i åtta av nio delar riktigt snyggt och rent tecknat, med massor av detaljer, och i den åttonde närmast pinsamt enkelt. Jag vet inte om jag gillat stilen annars heller, men här var det förödande stor skillnad.

Jag vet inte heller om jag riktigt känner för att gräva ännu djupare: det här var helt visst inte någon början, men nu har jag nog läst slutet.

Read Full Post »

Jag tror inte The definitive Fantastic Four lyckades med sitt syfte: efter att man läst en samlingsvolym av denna typ skall man väl egentligen vilja söka upp mer? Läsa mer om Fantastiska fyran vid någon tidpunkt i deras långa karriär, en karriär som väsentligen varat lika länge som Marvels universum.

För Fantastiska fyran var ju den första serie som Stan Lee och Jack Kirby skapade, och som gjorde att Marvel åter började skriva om superhjältar (och sedermera återupplivade några av de äldre sådana som gått ur tryck), och som dessutom visade vägen mot serier där hjältarnas vardagsliv var lika viktigt som stunderna de drog på sig kroppsstrumporna.

Idag är dessa tidiga serier hopplöst åldrade. Delvis är det fullt väntat när man försöker hålla sig framför den riktiga vetenskapen, men där finns också de otrevliga bismakerna: Things uppenbara behov av terapi, misogynin i att kalla Sue Storm »Invisible girl«, och Reed Richards självupptagenhet. Mycket är också serietidningsfånigt – när vi första gången möter Doktor Doom tvingar han dem att åka tillbaka i tiden för att stjäla Blackbeards skatt (visserligen förklaras den innehålla magiska juveler, men ändå). En del av Richards tidiga uppfinningar verkar snarast höra hemma i långa reklamblock med direktförsäljning.

Annars är just Doom viktig att nämna: han är den skurks om de slåss med igen och igen (Mole man dyker förvisso också upp ett par gånger), men når aldrig riktigt fram till sin potential som suverän och i full kontroll över sig själv – vilket möjligen beror på att just Reed utgör en av få mentala svagheter.

Totalt är det sju äventyr (vissa längre, andra kortare), från 1961 till 2003. Det är kanske i alla fall delvis centrala delar av Marvels historia, men det hindrar inte att de sällan känns så intressanta. Kanske beror det främst på att urvalet är så uppenbart begränsat, en så liten del så att det trots att framgången från början byggde just på att det gavs plats också för familjehistoria så blir det här ändå mest bara äventyr.

Read Full Post »

Riktigt varför Beyond the limit börjar med att introducera en kusin till Ms Marvel som sysslar med superavancerad fysik är lite oklart. Nog finns det tillräckligt många labb som pysslar med saker som kan orsaka öppningar till parallella universa ändå? I vilket fall, Kamala är där, en skum typ i långrock (dock prydligt märkt med symbol på ryggen) bryter sig in, en olycka verkar nästan hända, och sedan åker Kamala hem.

Allt detta är med superhjältemått mätt en vanlig långhelg. Vad som är mindre vanligt är att hon sedan hamnar mitt i någon slags Bollywoodverklighet. Sedan kommer det fram i att den där multiversumhändelsen ledde till att Qarin hamnade i Kamalas verklighet och fick en del av hennes krafter, och att Qarins verklighet verkar ha gått i rök, inklusive hennes version av Ms Marvel.

Lite mumbo-jumbo, en inte speciellt oväntad vänding, och kraften i vänskap senare och allt verkar frid och fröjd igen: förutom snubben i långrock, men jag undrar om de verkligen gjorde något med honom? Om inte förstår jag inte riktigt varför, eftersom detta verkar vara en helt OK tappning av Kamala, utan egentliga försök att omdefiniera henne alltför mycket men ändå visst framdriv i hennes värld.

Read Full Post »

Profetiskt

Först en kort rekommendation: spelet Marvel’s Midnight suns är förtjänt av en större publik än det haft. Det är inte baserat på filmerna, och även om blandningen av kortleksbyggande och turordningsbaserad taktik varvat med lägerterapi i Biowarestil är lite udda fungerar det. Det har sina avigsidor, men jag uppskattade det.

Serien Midnight suns har inte heller med filmerna att göra. Eller egentligen spelet: det är förvisso delvis samma figurer som är med, men historien är annorlunda, inklusive skurken. Det finns helt klart beröringspunkter, men de är inte så många att man kan räkna ut från den ena vad som skall hända i den andra historien.

Här drabbar en profetia en ung dam vid Dr Stranges skola för begåvade ungdomar: profetian säger att världen är på väg att gå under och hur Magik, Wolverine, Blade, Spirit Rider och Nico Minoru slåss mot skuggfigurer. Detta medför att dessa fem kvickt samlas ihop, samtidigt som Doctor Doom bestämmer sig för att han är rätt person att avvärja undergången. Därför: slagsmål.

Det hela är snyggt ritat, inte dåligt berättat, och fortsätter möjligen någon helt annanstans i Marvels universum som inte går att riktigt räkna ut. Synd, för jag hade nog kunnat tänka mig mer.

Read Full Post »

Namnet »Thunderbolts« verkar ha använts ett otal gånger av olika team i Marvelvärlden; vanligen sådana med tveksam moral eller förmåga. Back on target är en samling serier där namnet skall försöka upprättas efter att det än en gång använts av skurkar som låtsats vara hjältar, och därför kopplas det in en PR-agent, och man rekryterar Hawkeye (alltså Clint) att leda det.

Det går som väntat sådär: man lyckas väl fånga in de skurkar som tidigare använde namnet, och en liten konstig utomjording som egentligen inte verkar illvillig, men i båda fallen blir det en del materiella skador. Sedan misslyckas de mot en hop intelligenta apor (?), och när de sedan lyckas få en klar vinst mot någon slags psykisk manipulatör så är avsnitten slut och serien nedlagd (men i alla fall namnet kommer väl nu tillbaka efter att filmen med samma namn men utan överlapp i medlemmar verkar ha lyckats).

Det hela är väl OK, och hade väl kanske kunnat bli lite mer intressant om det fått mer tid, men nu är väl serievärlden som den är, och medlemmarna får flyga hem till sitt och så är det bra.

Read Full Post »

De ungefärliga tankarna bakom Captain Carter: Woman out of time är uppenbara: skapa en serie för att kapitalisera på ett av de bättre avsnitten av What if…? på Disney+, från tiden när Marvelfilmatiseringarna fortfarande var på en stigande kurva. Alltså: Peggy Carter har tagit över Steve Rogers roll i den första Kapten Amerika-filmen, inklusive att ha störtat över nordpolen och först tinats upp i modern tid. Här hamnar hon dock i ett alltmer isolationistiskt Storbritannien, paras ihop med Betsy Braddock, och får bekämpa Hydraagenter som av någon anledning poppar upp igen.

Den brittiske premiärministern är en uppenbart slem typ, men Betsy och en ung granne gör snart att Peggy börjar ana konspirationen, och en cyborg-Tony Stark dyker också snart upp. Historien följer egentligen inte exakt någon av filmerna, men det finns några blinkningar här och där, vilket gör att det är ganska trevlig kortserie: det finns inte så mycket bagage här att hålla reda på, och jag tror egentligen inte det finns något att läsa vidare efter heller.

Read Full Post »

Hemma hos mormor fanns, i alla fall när jag var liten, ett par serietidningar min äldre kusin måste ha tagit dit (likaså en hel drös från när morbror var liten). Bland dessa fanns i alla fall en marveltidning, och jag har således minnen av såväl något äventyr med She-Hulk som vad jag nu insett är del nio i tolvdelarsäventyret Secret Wars – kampen mot Beyonder.

Av den korta introduktionen i den samlingsvolym jag nu läst, där allt nyöversatts till svenska, var detta den första större serien i vilken en hel mängd annars huvudsakligen separata grupper fick mötas. Numera är väl sådant vardag, men då var det nytt och fräscht, och upplägget är väl ett av flera tecken på att seriernas bronsålder var på säg att övergå i den moderna åldern.

Idag har den fräschören flyktat. Inte kanske så mycket för konceptet, även om det är tämligen grovt tillhuggt med en enormt mäktig Beyonder som transporterar en massa skurkar och hjältar till en enkom för syftet ihopplockad planet och lovar att uppfylla vilken önskan de vill – om de lyckas döda sina fiender. Detta tycker de flesta skurkar verkar ypperligt, samtidigt som X-men snarast verkar villa ge alla andra så många ursäkter de bara kan att misstro dem.

Det blir en del tämligen meningslösa turer fram och tillbaka, med riktigt med tillfällen för alla sidor att puckla på varandra. De enda två som verkar tänka sig en väg ur det hela är Magneto (låta X-men gå samman med övriga hjältar, döda skurkarna, önska fram tolerans) och Doktor Doom, som försöker tillskansa sig Beyonders makt.

Mördandet går det sisådär med: den enda som faktiskt till slut verkar avlida är en tillfällig extra, som uppvaktas av såväl Johnny Storm som Colossus; andra återhämtar sig relativt snabbt, och eftersom Doctor Doom också passar på att ge ett par nya personer krafter så snarast ökar antalet personer (Spindelmannen får också en märklig, svart dräkt med sig hem).

Det som får det hela att verka nattståndet är det klumpiga berättandet, särskilt i inledningen, vilket ej avhjälpts av nyöversättningen. Det tar sig, men Wasps otroliga våpighet eller hur snabbt amorösa känslor utvecklar sig verkar direkt fånigt (skurkarnas romanser är faktiskt något bättre här). Beyonder ser man inte mycket till. Jag vet inte om dessa svagheter egentligen bara var de sista resterna av seriernas bronsålder, eller om de var ett olycksfall i just detta arbete, men jag har inte blivit så värst sugen på att ta reda på det heller.

Read Full Post »

Jag kommer inte riktigt ihåg varför jag kände att det var värt att plocka upp The definitive eternals. Det var inte direkt tack vare den långa, långsamma filmen (en Marvelfilm som knappast kommer få uppföljare). Kanske var den relativt billig? I vilket fall är en samling med utdrag ur flera av de längre sviter serier som publicerats med dessa odödliga människoavkommor, från Jack Kirbys första album fram till ett kort äventyr från 2009.

Det är alltså på sätt och vis en titt på hur serier har utvecklats och hanterats av olika skribenter: Jack Kirby anslag var storslaget och grandiost, men blev tungfotad i dialogen. Det är dock bättre än försöket från 1991 att skriva ungdomsdialog, vilken idag är närmast oläsligt pinsamt; den historien verkar också snarast förlita sig på att saker skall hända hela tiden snarare än smart berättande. Sedan följer vad som uppenbart är början på en svit, som inte ges någon upplösning.

Jag tror inte jag egentligen är sugen på att söka upp några av de olika delar som presenteras, men kanske: Eternals har i alla fall en fördel i att de dykt upp endast sporadiskt för kortare sviter med serier, så det är inte ouppnåeligt att läsa allt om dem.

Read Full Post »

Hawkeye: the saga of Barton and Bishop handlar betydligt mer om Barton än Bishop. Det är Cliff som huvudsakligen driver handlingen, med Bishop (och Lucky the Pizza dog) som medhjälpare, när de försöker bekämpa träningsoverallmaffian, Madame Masque och en clownsminkad lönnmördare (om detta låter aningen bekant så beror det på att miniserien Hawkeye på Disney+ delvis baseras på denna radda serier).

När någon talar om innehållet är det vanligen som »Matt Fractions tid«. Fraction är den som skrivit manus, och det är tydligt att han bland annat uppskattar ickelinjärt berättande, ganska solkiga vardagar, och superhjältar med maskerna av. Men det som står ut lika mycket som Bartons konstant dåliga beslut är stilen. David Ajas linjearbete med jämtjock tusch ger en känsla av högkontrast som passar historien, men det är Matt Hollingsworts färgläggning, med en starkt begränsad, dämpad palett som verkligen står ut.

Resultatet är en historia som fastnar trots att konflikterna egentligen är ganska begränsade i vad som står på spel (ett nedgånget hyreshus på Manhattan), där väldigt få superkrafter används, och våra hjältar som bäst bara är aningen mindre blåslagna än deras motståndare. En väldigt jordnära typ av superhjältehistoria.

Read Full Post »