Helvetet skall tydligen ha alla bra musiker (och himlen de bra koreograferna), men var lexikograferna hamnar, det vete tusan. Av de jag snabbt kan dra mig till minnes var det nog bara doktor Johnson som själv närde ett hopp om evinnerligt liv, men han är samtidigt den i sällskapet jag har svårast att föreställa mig finna sig tillrätta i himmelriket. Douglas Adams var ateist, Frans G. Bengtssons eventuella religiositet känner jag inte närmre, och Voltaire tycks inte ha trott på någon himmel. Och så har vi då Ambrose Bierce, den ende någorlunda viktige skribent som deltog i amerikanska inbördeskriget, idag halvt bortglömd, på sin tid lika populär som Twain men utan att som denne lämna efter sig två stora klassiker som kan hålla liv även i annars lättglömda böcker. Det enda Bierce idag är känd för är därför att man då och då i citatsamlingar och liknande ser utdrag ur The devil’s dictionary.
Det är en uppslagsbok för cyniker, nattsvart i sin syn på allt och alla:
Comfort, n. A state of mind produced by contemplation of a neighbour’s uneasiness.
Imagination, n. A warehouse of facts, with poet and liar in joint ownership.
Self-evident, adj. Evident to one’s self and to nobody else.
Den enda som nämns med viss uppskattning är annars just doktor Johnson, i definitionen av patriotism:
In Dr Johnson’s famous dictionary patriotism is defined as the last resort of a scoundrel. With all due respect to an enlightened but inferior lexicographer, I beg to submit that it is the first.
Annars är boken, förutom med mörk satir och eleganta vändningar, fylld med diverse komisk vers av åldrat märke: Bierce må ha varit en god stilist, men poesin hade han inte riktigt den hand med som krävs för att den skall överleva, må vara att den än idag ibland kan vara smålustig.
Djävulens uppslagsbok kan användas även av mindre svavelinpyrda personer, i fall man vill ha något riktigt starkt och uppfriskande som inte kräver alltför mycket tid att läsa. Eller bara för att se igenom en del av den retorik som än idag alltför ofta används.
