Det finns mycket att säga om Wilkie Collins The Moonstone – en av de första detektivromanerna, som både visar upp några av genrens kännetecken och på andra sätt är mycket distinkt från senare alster – och det är synd att den utgåva jag läst valt att göra detta: det är för mig obegripligt vad för slags perverterade hjärnor det är som sitter på förlagen och insisterar på att de kommentarer som ofta bifogas klassiker och diskuterar handlingen prompt skall användas som förord, eller med vilken rätt man väljer att avslöja upplösningen i en fotnot ett par sidor före slutet när detta inte är strängt nödvändigt.
Nåväl: som detektivhistoria är detta likväl kanske ett något klumpigt, men i stort sett lyckat försök. En ädelsten av stort värde ärvs av den unga Rachel Verinder, en ädelsten som förutom att vara sällsynt värdefull i sig själv också är kopplad till en hinduisk kult, vars överstepräster är beredda att göra allt för att återvinna den. När stenen väl försvinner tycks de dock vara oskyldiga, och snart hopar sig olika märkliga tilldragelser i det Verinderska hushållet, trots att den firade sergeant Cuff fått hand om fallet: det finns många lager att skala bort från mysteriet, och de försvinner ett efter ett när historien fortskrider, inte alla på en gång som är vanligt i andra detektivhistorier. Hemliga kärlekar, stolthet, penningbekymmer: alla tycks ha en anledning att ljuga, och inte ens när de tycks ha erkänt kan man vara säker på att de verkligen sagt allt. Att sedan tiden gjort att vissa trick verkar lite väl grovt tillyxade gör inte så mycket; naiviteten gör det snarast svårare för den vane att riktigt veta vad som väntar.
Det är också en bok med ett flertal berättare: från den gamle trotjänaren Gabriel Betteridge, som läser Robinson Crusoe som andra läser Bibeln över den unge herr Franklin Blake som innan stölden stod högt i Rachel Verinders aktning till den självrättfärdiga och oförtröttligt proselytiserande miss Clack så är det en mångfald röster som alla får sin tur vid pennan, och som alla bidrar med att avslöja en liten bit av pusslet. The Moonstone är kanske inte lika svårgissad som senare alster i genren, men den står rent litterärt betydligt högre än det mesta i den; i synnerhet dess personporträtt torde vara svåröverträffade trots en viss dragning åt det parodiska. Mycket läsvärt.
