Volym två av Ms Marvel: the new mutant gör inte att jag känner mig mer tillfreds med inriktningen. Det känns som den drabbats av den sorts sjuka som rimligen lätt måste bli resultatet av den logik som driver Marvel: man måste ha omskakande händelser, men i botten får ingenting hända. Därför blir det en hel massa mixtrande med kollektiva minnen och annat, och känslan blir att man står och stampar och inget händer, och inget spelar egentligen roll eftersom det snart kommer ändras igen.
Här blir nu Ms Marvel återigen misstrodd, den här gången för att hon nu har gjorts till mutant och de tydligen har haft det för bra i några år (och troligen för att till del kunna spegla amerikansk politik). Ett mellanspel med Mojo är väl helt OK, men sen dyker en hög halvdassigt reanimerade X-men upp och måste tas om hand, innan den skumma vetenskapsman som vi tidigare mött och som verkar smått besatt av henne förklarar delar av vad hon är ute efter.
Mest av allt blir jag trött. Det kanske blir en chans till, men jag vet inte. Det känns som man tappat bort en del av vad som fick Kamala att kännas fräsch och istället fyller på med generika.