OK, jag skall inte låta det faktum att Patrick Weekes, förutom The Palace Job, har skrivit Mordin Solus i Mass Effect ge honom bonuspoäng (även om det är svårt att inte älska en författarpresentation som refererar »I am the very model of a scientist salarian«). Fast å andra sidan, han behöver dem knappast. Bara idén att placera historien om den stora stöten i en fantasyvärld är god, och det är skam så mycket roligare att se gruppen med diverse specialister samlas för att ta sig in i ett valv istället för Mordor, liksom att gruppen med specialister istället för pokerhajar och elektriker består av illusionister, akrobater, enhörningar, talande stridshammare och dödsprästinnor – ja, och så en kassaskåpsexpert och en oskuldsfull ung man.
Naturligtvis går det inte som det skall.
Naturligtvis är det hela bättre planerat än det verkar.
Och naturligtvis, eftersom det trots allt är fantasy, så finns det en gammal profetia om världens öde som håller på att gå i uppfyllelse.
Däremot så är det inte en värld där man bara springer in i vita manliga män. Ledaren Loch är såväl kvinna som mörkhyad (och rasism finns, faktiskt, men är främst något osympatiska karaktärer sysslar med). Enhörningar är förvisso förtjusta i oskulder, men också i att se till att de inte förblir det. Lagen representeras faktiskt av främst hederliga personer (fängelsevakter är dock en annan historia).
Däremot finns den lätt tröttande traditionen med svåruttalade ord och namn fullt utbildad. Det är faktiskt den främsta svagheten: läsaren måste stå ut länge nog för att vänja sig, och inte ens då känns det aldrig som orden riktigt sätter sig, och politiken förblir hela tiden lätt förvillande (det finns väsentligen två partier att hålla reda på, och de tycks grovt motsvara höger och vänster. Men namnen ger ingen hjälp att hålla dem isär). Vissa sekundära motståndare försvinner också lite för snabbt ur bilden, och den som varit med förr ser en hel del av vändningarna på förhand. Fast det gör inte det hela mindre roande.
