Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Patrick Weekes’

EFter att ha räddat republiken två gånger så måste naturligtvis Loch och hennes gäng av yrkesförbrytare göra det ännu en gång i Patrick Weekes The paladin caper; trilogin är trots allt äventyrsseriens vanligaste form. Den här gången är problemen naturligtvis större än tidigare, då fienden är de uråldriga varelser som en gång gick in i världen från sin egen och formade världens innevånare. Ett krig med hungrande varelser från ytterligare en annan dimension avslutades så genom att slå igen alla dörrar och låsa fast folk där de för tillfället befann sig däribland ett litet fåtal av dessa uråldriga som fanns kvar för att förbereda återkomsten. Eftersom vi stött på dem tidigare i serien känner de till det mesta om våra hjältar, och när de dessutom fuskar genom att ta över andras kroppar så är oddsen dåliga.

Loch och hennes vänner måste dessutom hantera att deras fiender nu är ute efter deras familjer, att andra gamla fiender återvänder, att Ululenia efter att ha besegrat andra fevarelser inte längre är en god enhörning – hon har tagit in deras ande och därmed en hel del av deras attityd. Eftersom det i bokens DNA finns lika mycket fantasy som den stora kuppen (och en hel del uppgörelser med rasism och idéer om att ondska är mer effektivt än godhet) så slutar det naturligtvis väl, och vi finner återigen att våra hjältar varit smartare än fienderna. Eftersom Weekes här dessutom är mer blödig än han är när han skriver för Bioware är slutet dessutom mindre olyckligt än vad man kunnat vänta sig, på flera sätt.

Read Full Post »

Det var inte en helt god idé att vänta så länge med att läsa The prophecy con, Patrik Weekes uppföljare till The palace job. Denna andra del i serien om tre gör ett rimligt jobb med att introducera våra hjältar igen, men det är också flera partier som bygger på saker som minnet verkar ha rensat ut. Nästa del ligger och väntar, så det problemet lär tack och lov vara mindre när jag skall avsluta serien.

Förra gången var det till synes fråga om en stor stöt mot ett inbrottssäkert hus. Den här gången gäller det att få tag på en alvisk bok som förvaras på museum. Inte heller denna gång går det lika enkelt som förväntat, och snart hamnar vi även i ett tågrån, i ett brinnande bibliotek och på flygande kasino. Klassiska marker för charmerande, välmenande tjuvar, men här förflyttade till en värld med dvärgar, gudar och demoner och en grupp skapare som sedan länge dragit sig undan.

Loch är fortfarande skrämmande kompetent, hennes vänner likaså, och de har börjat bygga upp en rutin mellan sig. Lägg därtill några hänsynslösa skurkar, förräderi, kärlek, en grupp magikerjägare som går utanför lagen, olikartade men personliga problem, och just ja, en enhörning, en talande stridshammare, och en imperiell prinsessa, så blir det ordentligt med fart (nästan för mycket; nästan varenda kapitel tycks placera åtminstone någon av våra hjältar i en actionsekvens). Det är roande, och när slutet väl kommer kan man se fram emot ett tydligt förberett uppdrag i del tre.

Read Full Post »

I den fjärde av böckerna kopplade till Dragon age-spelen, The masked empire, så har pennan lämnats över till Patrick Weekes, som får skildra kejsarinnan Celene av Orlais försök att tillsammans med sin förkämpe Michel de Chevin, och sin kammarjungfru, överstespion och älskarinna Briala hålla sig fast vid tronen när storhertig Gaspard höjer upprorsfanan. Men Briala försöker också förbättra situationen för de förtryckta alverna, och frågan är vad som kommer hända när denna strävan ställs mot Celenes vilja att hålla fast vid tronen.

Sedan är det på samma sätt som tidigare böcker i serien en äventyrsroman, så huvudpersonerna kommer inte kämpa med ord och subtiliteter vid ett hov, utan med svärd och kniv ute i vildmarken – synd, för det förra hade kanske varit mer intressant, speicellt när äventyrsdelen får dominera så stort genom stora delar av boken. Det finns gott om möjligheter för karaktärer att stötas mot varandra, men det är egentligen bara Gaspard och hans underhuggare som visar på oväntad dynamik.

Sedan finns det ett par mindre problem: Celene har en meddelad förmåga som skicklig politiker (i den dödliga variant som med klichén kallas för ett stort spel), men det är Gaspard som oftast verkar ta poäng; vissa vändningar syns på håll; och passager verkar inskrivna bara för att man skall kunna se lite mer av bestiariet (men varför i så fall intet nytt?).

Det finns också saker som fungerar bättre: även om politiken är blodig så är frågan om vad man är beredd att göra för att behålla den relevant och med möjligheter att utvecklas, vissa av bifigurerna (främst Felassan och Gaspard) är riktigt intressanta i sig själva, och det är aldrig riktigt dåligt, även om man kan se slutet på håll (det är ju Dragon age, så man vet att det inte blir ett lyckligt slut på förhand). Det är hyfsad fantasy, men jag hade nog väntat mig lite, lite mer.

Read Full Post »

OK, jag skall inte låta det faktum att Patrick Weekes, förutom The Palace Job, har skrivit Mordin Solus i Mass Effect ge honom bonuspoäng (även om det är svårt att inte älska en författarpresentation som refererar »I am the very model of a scientist salarian«). Fast å andra sidan, han behöver dem knappast. Bara idén att placera historien om den stora stöten i en fantasyvärld är god, och det är skam så mycket roligare att se gruppen med diverse specialister samlas för att ta sig in i ett valv istället för Mordor, liksom att gruppen med specialister istället för pokerhajar och elektriker består av illusionister, akrobater, enhörningar, talande stridshammare och dödsprästinnor – ja, och så en kassaskåpsexpert och en oskuldsfull ung man.

Naturligtvis går det inte som det skall.

Naturligtvis är det hela bättre planerat än det verkar.

Och naturligtvis, eftersom det trots allt är fantasy, så finns det en gammal profetia om världens öde som håller på att gå i uppfyllelse.

Däremot så är det inte en värld där man bara springer in i vita manliga män. Ledaren Loch är såväl kvinna som mörkhyad (och rasism finns, faktiskt, men är främst något osympatiska karaktärer sysslar med). Enhörningar är förvisso förtjusta i oskulder, men också i att se till att de inte förblir det. Lagen representeras faktiskt av främst hederliga personer (fängelsevakter är dock en annan historia).

Däremot finns den lätt tröttande traditionen med svåruttalade ord och namn fullt utbildad. Det är faktiskt den främsta svagheten: läsaren måste stå ut länge nog för att vänja sig, och inte ens då känns det aldrig som orden riktigt sätter sig, och politiken förblir hela tiden lätt förvillande (det finns väsentligen två partier att hålla reda på, och de tycks grovt motsvara höger och vänster. Men namnen ger ingen hjälp att hålla dem isär). Vissa sekundära motståndare försvinner också lite för snabbt ur bilden, och den som varit med förr ser en hel del av vändningarna på förhand. Fast det gör inte det hela mindre roande.

Read Full Post »