Man borde kanske börja i någon mer inspirerande ända, men när namnförbistring råder så har man inte något val. Det finns alltså två olika titlar på engelska till Ernest Hemingways debutroman (om man bortser från The Torrents of Spring, som skrev för att bli fri från ett kontrakt), och istället för att välja en av dem har Arrow books valt att sätta ut båda, vilket lett till det märkliga resultatet Fiesta: The Sun also Rises. Vilken av dessa som är mest passande kan debatteras, men Predikaren är en trevlig bibelbok i all sin ohämmade pessimism och sin ständiga variation på temat att intet är nytt under solen, och citat ur den bör uppmuntras.
Vare därmed hur som haver, historien om i Paris boende amerikaner och engelsmän som driver omkring och är elaka mot varandra och försöker hitta lite glädje i sin a liv gjorde en gång för alla Hemingways lycka, och den stil som här mötte läsarna kom senare att epigoneras, oftast med mindre lyckats resultat. Huvudperson är den i kriget skadeskjutne Jake Barnes, journalist och den ende i kretsen av ständigt festande, sökande människor som inte tycks leva över sina tillgångar. Jake suktar, liksom de flesta män i hennes närhet, efter den vackra, skoningslöst lättsinniga Brett Ashley. Efter diverse turer i Paris drar de allesammans ner till Pamplona för att se tjurrusningarna och -fäktningarna vid den stora fiestan, och svartsjukan och motsättningarna bryter fram än starkare. Jake står till viss del utanför, och tycks snarast vara den ende som finner sig i att han aldrig kan få Brett och därför inte håller tillbaka henne.
Själv vet jag inte riktigt vad jag skall tycka: det är onekligen Hemingways prosa som gör boken läsbar, för själva historien verkar inte ha mycket att säga utöver de yttre händelserna: huruvida Brett är någon som skall undvikas eller följas får aldrig något svar, och inte heller övriga konflikter som utspelas ges något verkligt svar. Det hela är bra, visst, men inget verkar riktigt fastna i mig, och jag tycker att det mesta annat jag läst av Hemingway varit bättre.
