Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Ernest Hemingway’

Tillståndet att vara ung och fattig och lycklig existerar troligen i högre grad i dåtid än nutid; lycka är väl överhuvudtaget snarare ett minne än något man uppfattar annat än i mycket korta ryck. Det skimmer av arbetande glädje som vilar över Paris i Hemingways En fest för livet kan snarare vara den gamle mannens upplevelse av det förlorade paradiset (förlorat genom hans eget syndafall) än ett verkligt sådant.

Det saknas förvisso inte irritationsmoment mellan skrivandet på caféer, hästkapplöpningar och skidresor till Alperna: irriterande aspirerande skribenter, Gertrude Steins grälsjuka, F Scott Fitzgeralds alkoholorsakade paranoia och inbillningssjuka, underblåst av Zelda (hon får den stackars Scott att oroa sig för sin penisstorlek, och det slutar med att Hemingway tar med honom till Louvren för att titta på statyer), försök att lura Hemingway att skriva noveller för en tidsskrift med ett underförstått löfte om ett litterärt pris, lätt avundsjuka mot James Joyce framgångar, besök i Shakespeare and company för att låna böcker, ibland också pengar, men dessa tycks i minnet förvandlas till högst tillfälliga saker.

Det är kanske inte en alltid angenäm tillvaro, och vissa beskrivningar gränsar till det infama, men den gamle Hemingway får ändå det hela att framstå i ett förklarat ljus.

Read Full Post »

Man borde kanske börja i någon mer inspirerande ända, men när namnförbistring råder så har man inte något val. Det finns alltså två olika titlar på engelska till Ernest Hemingways debutroman (om man bortser från The Torrents of Spring, som skrev för att bli fri från ett kontrakt), och istället för att välja en av dem har Arrow books valt att sätta ut båda, vilket lett till det märkliga resultatet Fiesta: The Sun also Rises. Vilken av dessa som är mest passande kan debatteras, men Predikaren är en trevlig bibelbok i all sin ohämmade pessimism och sin ständiga variation på temat att intet är nytt under solen, och citat ur den bör uppmuntras.

Vare därmed hur som haver, historien om i Paris boende amerikaner och engelsmän som driver omkring och är elaka mot varandra och försöker hitta lite glädje i sin a liv gjorde en gång för alla Hemingways lycka, och den stil som här mötte läsarna kom senare att epigoneras, oftast med mindre lyckats resultat. Huvudperson är den i kriget skadeskjutne Jake Barnes, journalist och den ende i kretsen av ständigt festande, sökande människor som inte tycks leva över sina tillgångar. Jake suktar, liksom de flesta män i hennes närhet, efter den vackra, skoningslöst lättsinniga Brett Ashley. Efter diverse turer i Paris drar de allesammans ner till Pamplona för att se tjurrusningarna och -fäktningarna vid den stora fiestan, och svartsjukan och motsättningarna bryter fram än starkare. Jake står till viss del utanför, och tycks snarast vara den ende som finner sig i att han aldrig kan få Brett och därför inte håller tillbaka henne.

Själv vet jag inte riktigt vad jag skall tycka: det är onekligen Hemingways prosa som gör boken läsbar, för själva historien verkar inte ha mycket att säga utöver de yttre händelserna: huruvida Brett är någon som skall undvikas eller följas får aldrig något svar, och inte heller övriga konflikter som utspelas ges något verkligt svar. Det hela är bra, visst, men inget verkar riktigt fastna i mig, och jag tycker att det mesta annat jag läst av Hemingway varit bättre.

Read Full Post »

Massor av engelska studenter verkar ha fått något slags trauma av Ernest Hemingways The old man and the sea; det är en av dessa texter som ingår i skolkanon: skriven av en Viktig Författare, med en ganska modest längd, utan alltför allvarliga krav på förkunskaper men med gott om utrymme för diverse tolkningar så verkar den vara ett logiskt val. Ändå så avskys den, och tydligen mer än vad som riktigt tycks motiverat av att det är påtvingad läsning. Antingen är det för att är så fylld av alltings meningslöshet.

Gamle Santiago har förlorat sin tur och den pojke han tidigare haft till hjälp fiskar med någon annan, därtill tvingad av sina föräldrar. Den gamle mannen är på det yttersta klarar sig på att pojken beundrar honom och hjälper honom samt ren välgörenhet. Den åttiofemte dagen utan fisk åker han långt ut och fångar till slut en fisk. Resten av boken beskriver den långdragna kampen med den. Den gamle mannen fångar andra fiskar att äta, försöker lätta på smärtan, önskar att han hade pojken med sig i båten. Skall han härda ut längre än fisken?

Att boken inte uppskattas har kanske att göra med att dess genomgående pessimism: Santiago är gammal och nästan färdig med livet; allt han uppnått verkar ha fallit i bitar, och kvar finns bara yrkesskickligheten och stoltheten över den – inte direkt ett budskap som skolungdom är den naturliga mottagaren för. Det var å andra sidan tydligen nobelpriskommittén:  The old man and the sea är en av de få böcker som nämnts i en nobelprismotivering, och det är svårt att missunna den det: på få sidor, med en ordkarghet driven till perfektion, lyckas den göra en egentligen mycket liten händelse till stor litteratur, och en gammal mans kamp med en fisk till något heroiskt.

Read Full Post »