Många vill se The Tempest som Shakespeares avsked till teatern, och det är lätt att förstå varför: berättelsen om den gamle magikern Prospero som efter att ha lyckats styra hela händelseförloppet (bland annat genom att flera gånger ha fått sin tjänare att klä ut sig till diverse figurer ur klassisk mytologi) till slut bryter sin stav och ger upp sina konster är en öppen inbjudan till den sortens tolkningar.
Handlingen är tät. Efter att i tolv år försmäktat i exil på sin ö med sin dotter Miranda och monstret Caliban som enda sällskap lyckas Prospero orsaka en storm som driver hans gamla fiender rakt in i hans famn: hans bror som usurperat hans rättmätiga plats som furste av Milan och dennes kompanjon, kungen av Neapel samt dennes son Ferdinand. Med hjälp av främst elementäranden Ariel driver han gäck med dem, samtidigt som Ferdinand och Miranda förälskat sig i varandra, varför Prospero för att stärka kärleken i en märklig episod tvingar prinsen till att utföra grovarbete. Det hela är över på ett par timmar, och då har alla till synes försonat sig och alla är på väg mot de älskande unga tvås bröllop, lämnandes Caliban kvar på ön för att till slut få härska över det rike han tycks vara den ende att uppskatta.
Som vanligt när det gäller Shakespeare är språket fantastiskt, likaså känslospelet, medan karaktärernas integritet ibland får stå tillbaka något för handlingens krav, vilket å andra sidan ger gott om spelrum för tolkningar: Prospero försäkrar hela tiden, något för ivrigt, att han skall frige Ariel, men blir också ilsk när denne påminner om löftet, och tillsammans med behandlingen av Ferdinand lämnar det en undran om han verkligen är så faderligt god som han kan framstå. Caliban är än värre: han har tydligen motstått Prosperos försök att uppfostra honom, har försökt våldta Miranda, och manar två av de skeppsbrutna till uppror och mord på Prospero. Å andra sidan tycks han faktiskt vara den rättmätige ägaren till ön, och den ende som faktiskt uppskattar den. Att ständingt bli refererad till som monstret kan heller knappast ha hjälpt honom.
The Tempest må vara Shakespeares sista verk, men det är sannerligen inte det sämsta: det grupperas med bland annat En vintersaga som romans, men är detta skådespel överlägset i koherens och begriplighet: all slump och allmän mystifikation som präglar delar av det senare verket ersätts här av den måhända för författaren lättvindiga förklaringen magi, vilken dock i alla fall till dels är begränsad och därmed intressant.
