Historier om tidsresor (bakåt i tiden) är ett elände. Om de kan leda till att världen påverkas omöjliggör de vidare berättande, för tidsresor gör att att ingenting någonsin kan ses som annat än provisorium, möjligt att ändra på med en ny tripp. Om de inte kan leda till påverkan är de mest paradoxer, och i sig tämligen poänglösa.
Historier där tiden går olika fort, däremot? Inga problem där. Och att någon åldras baklänges eller extra fort? Fullt kontrollerbart. Detta är vad som drabbar Lumberjanes i Time after crime: Molly vill så gärna att sommaren skall vara så länge som möjligt, så hon låter sig luras av en mystisk röst i skogen, och snart händer saker: träd växer supersnabbt, bubblor med konstiga effekter flyger omkring, och en stenjätte går omkring i lägret utan att se sig för.
Intressant premiss, en hel del återseenden, fler glimtar in i mysterier och ännu olösta personliga motsättningar. Lumberjanes fortsätter leverera.
