Det är mycket professor Kalkyl behöver ta sig igenom innan han kan sätta Tintin på månen: han skall designa en atomdriven rymdraket, delta i byggandet, hålla kapten Haddock på gott humör och utstå borduriska spioner. Även om Tintin till namnet är huvudperson, så är han mer passiv, i alla fall så länge de håller sig på jorden (Månen tur och retur del 1). Väl uppe i rymden (del 2) får han lite mer att göra med att hålla Haddock i styr, ta hand om fripassagerare och rädda Milou från en mångrotta.
Allt är mycket noggrant underbyggt av Hergé med medhjälpare, så noggrannt att de få missgreppen står ut: en enstegsraket är inte helt rimlig, ej heller en atomdriven sådan (även om den atomreaktor som byggts verkar bygga på någorlunda rimliga principer). Asteroiders gravitationsfält är nog inte heller fullt så akuta problem som det utmålas. Annat är förvånadsvärt framsynt: rymddräkterna är någorlunda rimliga, g-krafter ett faktiskt bekymmer och whisky i tyngdlöshet lär forma sfärer – vilket för oss till det som egentligen är riktigt absurt: att de första utvalda rymdfararna skulle utgöras av två äldre vetenskapare, en alkoholiserad sjökapten samt en journalist med vidhängande hund. Då är faktiskt till och med borduriernas försök att kapa projektet mer rimliga.
Nu är ju Tintin en förutsättning för ett Tintinalbum, och detta är ändå ett av hans mest beundrade äventyr, inte minst för den realistiska ansatsen. Snubbelhumorn blir kanske lite påfrestande, men herrar Dupond och Duponts konstanta inkompetens får också här egentligen ett undantag när de vid tillfälle lyckas få tag på helt rätt person – vilket övriga snabbt bortser ifrån när Tintin behöver räddas och sedan glömmer helt.