En dag gör Mumintrollet något som inget mumintroll före honom gjort: han vaknar ur vintersömnen mitt i vintern. Övriga familjemedlemmar går inte att väcka; Muminmamman bara vänder sig i sömnen. Somna om går inte. Ute är det kallt och vitt. Mårran syns till långt ute på isen. Vad göra? Försöka ta sig till Snusmumriken söderut? Nej, omöjligt; Ensliga bergen är för höga. Hur skall det gå?
Detta är upplägget i Trollvinter, och ingen lär väl bli alltför förvånad av att höra att det går ganska bra. Inte för att även Lilla My vaknar mitt i vintern – hon är mest förtjust i att man kan åka pulka eller skridskor och har inte mycket tid för ett ensamt mumintroll med sommarlängtan – men för att det bor en Too-ticki i badhuset. Too-ticki är filosofisk, lite hemlighetsfull, praktisk, och vet precis hur man klara sig genom vintern: hon kan bygga en ishäst när den stora kölden kommer, ett stort bål för att fira att solen snart kommer visa sig igen (och som Mårran kan försöka sätta sig på för att värma sig lite), och vet att man kan gömma sig under havsisen när en friskus till Hemul försöker få med en ut på skidåkning och annat. Trösta mumintroll är hon dock inte så duktig på, men som de ändå är ett rätt robust och äventyrslystet släkte så går det rätt bra ändå.
Trollvinter är en lite stillsammare bok än tidigare muminäventyr: även om lilla My är väldigt bra på att bullra så är varken Mumintrollet eller Too-ticki de mest yviga innevånarna i Mumindalen, och de äventyr som faktiskt finns handlar mer om att Mumintrollet vänjer sig vid att klara sig själv och hur man skall bete sig än om att klara sig undan Mårror, poliskonstaplar eller dronter. Det är dock som vanligt en alldeles förtjusande liten berättelse.
