Det skall erkännas att jag inte läste mycket om mumintrollen som barn: hemma fanns Vem skall trösta knyttet, och jag tror jag var mer än en smula rädd för den, och det färgade av sig på annat som Tove Jansson skrev. Jag såg visserligen på den japanska tecknade serien, men vad jag förstår så ses den av äkta muminfantaster som en styggelse, och kan därför knappast heller räknas. Det finns alltså en hel del att hämta in, och även om det inte är att riktigt från början, så har jag nu läst Kometen kommer.
Här får man möta många, men inte riktigt alla, av de viktiga figurerna: Mumintrollet själv, den rädde och girige Sniff, Muminmamman och Muminpappan (som ingendera spelar så värst stor roll), Snusmumriken (mumrik: enfaldig karl med hafsigt uttal (SAOB)) med sitt lugn och förakt för världsliga ägodelar, de småfnoskiga hemulerna (hemul: äganderätt, besittning; garanti för riktighet) som bara bryr sig om sina samlingar, den ohejdat byråkratiske Snorken (snork: borgarbracka, kälkborgare; om den yttersta delen l. ändan av l. slutet på ngt; vaktpost placerad i utkant av militärt vaktställe; ett snarkande l. rosslande l. frustande o. d. läte) och den vackert luddiga Snorkfröken. Liksom hattifnattar och ett och annat knytt.
Handlingen sammanfattas väl av titeln: en komet är på väg mot jorden, och Mumin och Sniff ger sig iväg mot observatoriet för att få reda på vad som kommer ske. De träffar på och slår följe med Snusmumriken och sedermera Snorken och Snorkfröken, tar sig hem, och gömmer sig i en grotta medan kometen bränner jorden. Enkelt, äventyrligt, ibland underfundigt: kort sagt väldigt trevligt och bra, kanske inte riktigt så fantastisk som jag förväntat mig, men det kan ju ha att göra med brist på minnen i samband med boken.
Första mötet med Muminfamiljen i bokform var trevligt och gav mersmak, men än är jag inte riktigt frälst. Det finns dock gott om böcker att göra det på, och jag ser fram emot dem med förväntan.
Lämna ett svar