Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Tristan och Isolde’

Till skillnad från huvuddelen av svenska folket fick jag igår inte min musikaliska underhållning från teven utan från operan (detta var i viss mening oplanerat; det var knappast för att undvika schlagereländet som dagen valdes), närmare bestämt Wagners Tristan och Isolde.

I tre akter berättades först hur Tristan hämtar henne från Irland till kung Marke i Cornwall och hur de på resan båda dricker kärleksdrycken, sedan hur de möts i skogen om natten och påkoms av hovet, och till slut hur Tristan ligger döende på sitt slott och väntar på Isolde. Det finns några små ytterligare komplikationer, men detta är väsentligen hela berättelsen: utdragen över fyra timmars speltid innebär det att det är musik och sång som är det viktigaste, och inte så mycket drama. Det hela skulle nästan lika gärna kunna avnjutas på radio, ty förutom några förtätade stunder och ögonkast eller omfamningar mellan titelfigurerna så är är det inte mycket till agerande på scen.

Därmed dock inte sagt att detta är helt oviktigt. Sitter man där fyra timmar hjälper det att ha något annat än musik och textremsa att fästa ögonen på. Scenografi och ljussättning var också mycket bra, men jag tvekar om den sparsmakade kostymeringen var ett gott val: Isolde och Marke kunde själva bära sina roller, men om man när man tittar på Tristan inte kan se någon skillnad mot en medelålders medelsvensk i mörka byxor och tröja som snarare spänns av mage än muskler, då är det svårt att mana fram tanken på en hjälte som utvidgat Markes välde. När han sedan raglar runt döende i sista akten och framför sig ser Isoldes skepp löpa in i hamnen, och den trogne Kurwenal inte ser något, så drar det hela snarare åt det komiska än det tragiska. Det är inte så att jag kräver några traditionella Wagnerbombasmer, men lite mindre vardag hade hjälpt.

Sången är dock överlag utmärkt (fast lite irriterande var det att konstatera att ens skoltyska var bra nog att klara sig själv ibland men hopplöst otillräcklig för det mesta), även om jag knappast kan ta på mig att döma ordentligt. Tydligast tycker jag dock bifigurerna framstod – den hängivna, förtvivlande Brangäne, den trofaste, slitne Kurwenal, och den magnifikt kvarblivne, oförstående Marke. Det ligger väl i verket att Tristan och Isolde skall vara så uppfyllda av varandra efter första akten att de skall tappa allt intresse för annat, men det gör också att de reduceras, trots de vackra ord de sjunger till och med varandra.

Jag är långt från någon övertygad Wagnerian – det var i slutändan lite väl tungfotat för mig –, men jag kan mycket väl tänka mig att se något mer.

Read Full Post »

Förutom Arthurcykeln är troligen Tristan och Isolde den mest kända medeltida riddarromansen, möjligen beroendes på den prosaframställning Joseph Bédiers publicerade i början av förra seklet. Motivet med den ädle riddaren som drar ut för att vinna en hustru åt sin konung men själv förälskar sig i henne återkommer även i andra sammanhang såsom Nibelungencykeln, men är här det det allt överskuggande temat: förvisso ger sig Tristan även ut på en del andra smärre äventyr, men för det mesta är det då fråga om hinder som en avundsjuk omgivning lägger i hans väg som skall övervinnas.

Olyckan stammar från hemresan med den nyvunna Isolde, varpå även medföres en trolldryck avsedd för drottningen och kung Marc. Naturligtvis blir det Tristan och Isolde som delar den, och sedan gör de allt för att få vara i varandras närhet. Ett gott tag narrar de kungen, men till slut brister det och de flyr till skogs, innan de till slut blir förlåtna och Isolde kan återvända till hovet medan Tristan måste lämna landet. Han hamnar så i ett nytt kungadöme, och gifter sig där omsider med en annan prinsessa Isolde  (»med de vita händerna«; den andra kallas alltför ofta Isolde den blonda, ett epitet med föga poetisk lyster) men kan inte fullborda äktenskapet. Isolde förtrytes, och det blir dags för den tragiska slutakten: Tristan såras, skickar efter den Isolde han fortfarande älskar, och sedan kommer den gamla historien med de svarta och de vita seglen (en liknande episod har faktiskt redan ägt rum i hans liv, då utan sådant resultat): här hissas förvisso rätt segel, men hans hustru ljuger om deras färg, Tristan orkar inte hålla ut, och när hans älskade når honom är allt för sent, varefter även hon dör av hjärtesorg.

Eftersom det hela berättas på prosa så har det redan från början tappat mycket av den patina som skulle gjort berättelsen uthärdlig: för en nutida människa är detta med trolldrycker och riddarheder (för att vara föreställa höviska personer har både Tristan och Isolde oväntat lätt att ljuga och bedra) ganska främmande ting, och det behöver ingå i en riktig helhet för att vara njutbart. När man dessutom försökt ersätta åldrig form med pseudoarkaiskt språk blir det bara värre: artighetsniande med tillhörande verbformer gör läsningen tungrodd och misslyckas helt med att ge den högtidlighet som söktes. Dessutom förekommer ymnigt med kommentarer från författaren om hur illa det kommer gå för dem som ställer sig i de älskandes väg, så valhänt hanterade att man mest vill tröttna: enstaka förespeglingar om ond bråd död kan förhöja tragik, men lika gärna få en att helt tappa intresset.

Jämför jag Bédiers Tristan och Isolde med vad jag läst av texter som översatts från medeltida folkspråk till modern svenska utan att transmogrifieras till prosatext blir det uppenbart att det senare bara är ett sätt att fördärva gott material: medeltida kärleksromaner är just detta och inte moderna berättelser, och bör därför inte halvhjärtat omtolkas i den riktningen. De kan gott stå på egna ben.

Read Full Post »