Till skillnad från huvuddelen av svenska folket fick jag igår inte min musikaliska underhållning från teven utan från operan (detta var i viss mening oplanerat; det var knappast för att undvika schlagereländet som dagen valdes), närmare bestämt Wagners Tristan och Isolde.
I tre akter berättades först hur Tristan hämtar henne från Irland till kung Marke i Cornwall och hur de på resan båda dricker kärleksdrycken, sedan hur de möts i skogen om natten och påkoms av hovet, och till slut hur Tristan ligger döende på sitt slott och väntar på Isolde. Det finns några små ytterligare komplikationer, men detta är väsentligen hela berättelsen: utdragen över fyra timmars speltid innebär det att det är musik och sång som är det viktigaste, och inte så mycket drama. Det hela skulle nästan lika gärna kunna avnjutas på radio, ty förutom några förtätade stunder och ögonkast eller omfamningar mellan titelfigurerna så är är det inte mycket till agerande på scen.
Därmed dock inte sagt att detta är helt oviktigt. Sitter man där fyra timmar hjälper det att ha något annat än musik och textremsa att fästa ögonen på. Scenografi och ljussättning var också mycket bra, men jag tvekar om den sparsmakade kostymeringen var ett gott val: Isolde och Marke kunde själva bära sina roller, men om man när man tittar på Tristan inte kan se någon skillnad mot en medelålders medelsvensk i mörka byxor och tröja som snarare spänns av mage än muskler, då är det svårt att mana fram tanken på en hjälte som utvidgat Markes välde. När han sedan raglar runt döende i sista akten och framför sig ser Isoldes skepp löpa in i hamnen, och den trogne Kurwenal inte ser något, så drar det hela snarare åt det komiska än det tragiska. Det är inte så att jag kräver några traditionella Wagnerbombasmer, men lite mindre vardag hade hjälpt.
Sången är dock överlag utmärkt (fast lite irriterande var det att konstatera att ens skoltyska var bra nog att klara sig själv ibland men hopplöst otillräcklig för det mesta), även om jag knappast kan ta på mig att döma ordentligt. Tydligast tycker jag dock bifigurerna framstod – den hängivna, förtvivlande Brangäne, den trofaste, slitne Kurwenal, och den magnifikt kvarblivne, oförstående Marke. Det ligger väl i verket att Tristan och Isolde skall vara så uppfyllda av varandra efter första akten att de skall tappa allt intresse för annat, men det gör också att de reduceras, trots de vackra ord de sjunger till och med varandra.
Jag är långt från någon övertygad Wagnerian – det var i slutändan lite väl tungfotat för mig –, men jag kan mycket väl tänka mig att se något mer.
