Jag är inte helt säker på om Dick Harrison egentligen var rätt person att ensam skriva Tusen år i Uppåkra. Den personliga kopplingen är förvisso uppenbar, då han enligt inledningen växt upp och ständigt rört sig i trakterna (Lund ligger provocerande nära denna fyndplats som var känd långt innan spadar sattes i marken). En sådan närhet skulle förvisso kunna göra en författare benägen att överdriva ortens betydelse, men problemet är snarare ett annat: Harrison är historiker, och som han själv skriver finns det inga historiska källor som direkt, otvetydigt och ingående berör den centralort som en gång låg i Uppåkra – vi är inte ens säkra på vad orten kallades de mer än tusen år den var det självklara navet för livet i sydvästra Skåne.
På senare år har de kliande fingrarna hos Lundaarkeologerna äntligen fått börja frilägga de hemligheter som dolt sig. Man har länge vetat att hela komplexet varit stort och utbrett, många gånger större än exempelvis Birka. Än så länge är det bara en ynka bit som grävts ut, men en väl vald sådan: den gamla långhallen, liksom det hus som av allt att döma varit kultbyggnad. Man har gjort fantastiska fynd: guldbägare, guldgubbar, spännen, brakteater, delar av prakthjälmar. Likaså mer vardagliga fynd: benrester, trasiga metallföremål ämnade för omsmältning, en mjölktand, frön och stolphål. Ny kunskap borde välla fram ur detta ymnighetshorn.
Här är också problemet med Harrison som författare: jag vet inte exakt vad en arkeolog skulle fokusera på i detta överflöd av ting och detaljer, hur meditationerna över exempelvis den märkliga avbildningen av en häst med extremt överdriven hals skulle se ut, eller de guldhängen som hittats, eller den enögda staty med del av en cirkel fäst i huvudet. Det borde finnas många spännande uppslag, nya frågor att fundera över.
Känslan jag får är dock snarast att Harrison främst är intresserad av frågor som har med historia, i strikt mening, att göra: Jordanes och Prokopios namn på stammar; Wulfstans och Ottars resor; Adams, Snorres och Saxos historier. Detta är dock sedan länge genomtröskat, och vi har ju redan konstaterat att möjligheterna att koppla dem direkt till Uppåkra är svaga. Då hade jag hellre sett en mer ingående diskussion av alla de köksväxter man tydligen hittat spår av, om just Uppåkras brakteater skiljer sig från mängden, eller mer diskussion om ornamentiken på guldbägaren. Nordisk järnålder är ett fascinerande ämne i sig, men detta är trots allt en bok som påstår sig utgår från Uppåkra, och då vill jag se en starkare anknytning dit, hur välargumenterad den historiska skildringen än må vara.
