Dick Harrisons Fienden är en mycket påpasslig bok. Utkommen 2023, och med undertiteln Sveriges relation från vikingatiden till idag, svarar den tydligt på ett nytänt intresse för den östliga granne som ter sig allt mer hotfull. Andra skribenter har definitivt riktat blicken längre in i Putinland, men en genomgång av över tusen år av gemensam historia ter sig ändå som något lite för sig själv.
I alla fall tills man tittar lite närmare, och inser att detta nästan lika mycket är en kondenserad, gammaldags, historia om Sverige. Visst, visst, jag överdriver lite, men de senaste trehundra åren är det inget tvivel om att förhållandet till Ryssland är det centrum kring vilket nästan all övrig utrikes politik formerat sig – i alla fall om man utgår från vad det är Harrison skildrar.
För den där påpassligheten verkar ha medfört viss brådska. Visst kan man inte förvänta sig att någon med Harrisons publiceringstakt skall hinna driva någon större mängd grundforskning i varje bok, utan istället falla tillbaka på det han redan gjort (således präglas delen om medeltiden mycket av hans forskning om korståg, och nittonhundratalet mycket av vad regeringarna Erlander tog för sig), men det gör att det hela lite liknar sökandet efter nyckeln under gatlyktan: Kungar och krig är välkända och får därmed utrymme, och sedan får det bero lite på vad som råkar finnas tillgängligt.
Nittiotalet och det tidiga tvåtusentalets försök att investera i och bedriva bistånd i Ryssland nämns bara efterklokt ironiserande i samband med ett fynd från UD:s hemsida från 2022 som inte uppdaterats efter invasionen av Ukraina. Sven Hedin skildras som polemiker, men även om hans resor i Ryssland nämns så redogörs de inte för. Däremot har Harrison fått fatt i en genomgång av svenskar i 1800-talets Sankt Petersburg, så dessa ges visst utrymme.
Detta gör inte boken ointressant, men personligen tyckte jag att den ibland förlorade sig i sådant som egentligen inte spelar så stor roll: exakt hur det finska kriget fördes spelar kanske inte är så viktigt egentligen, eller vad som hände på slagfältet i Poltava, eller riktigt alla vändningar när svenska regeringen fåfängt sökte få Raoul Wallenberg frisläppt. Istället för att bara skildra turer i samband med nobelpris i litteratur hade det varit intressant med en mer allmän skildring av hur ländernas författare tagits emot, eller vetenskapligt utbyte, eller något annat som kunnat överraska mer.
Även om påpasslighet kanske inte är det mest översvallande omdöme man kan ge, får det nog sägas vara adekvat här: detta är en bok som tydligt har skrivits för att ges ut precis när den gavs ut, och även om den nog kommer kunna fortsätta läsas så är dess begränsningar tydliga.
