Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Dick Harrison’

Jag hade nog väntat mig lite mer av Dick Harrisons Ondskans tid: någonting lite mer matigt, en behandling av häxorna på ett plan som inte kändes som en lång radda redogörelser av enskilda häxprocesser i diverse länder – förvisso habilt hanterat och utan direkt smak av trä, men ändå med en kvardröjande känsla av att Harrison försökt nå brett över Europa snarare än djupt i förklaringar.

Inledningen börjar kanske inte heller helt lovande, med diverse vidskepelse, men det visar sig vara ett rimligt upplägg: här finns faktiskt ett mål med bredden, där tanken är att häxprocesserna krävde att tre separata utvecklingar skulle konvergera: kyrkan skulle nå en punkt där kätteri skulle bestraffas hårt, folklig magi skulle omtolkas från mild vidskepelse till djävulspakter och statsmakterna skulle bli starka nog för att den juridiska vägen skulle bli ett rimligt sätt att få sista ordet i konflikter, samtidigt som de ännu inte riktigt förstått hur enkelt panik uppstår och vanföreställningar sprids.

Häxprocesserna började ofta i vad som i efterhand framstår som skitsaker: en styvdotter som ogillar sin nya styvmor, en kvinna som var lite för bråkig, eller hade lite för god tur med boskap eller skörd, och så började ett skvaller som i värsta fall nådde någon nitisk prelat eller fogde och så öppnades slukhålet, tortyrredskapen kom fram och häxbålen började flamma (här utmärkte sig Sverige genom mildheten att vanligen först halshugga de dömda). Innan alla de ovanstående delarna fanns på plats hade motsvarande förlopp snarast lett till att bakdantarna bötfällts för ärekränkning, eller möjligen kyrkotukt eller förvisning om det nu kom fram att de anklagade faktiskt ägnat sig åt signeri eller osanktionerad medicin.

Även om häxjägarna vanligen for efter skuggor fanns det ju ändå tillräcklig substans för att de inte skulle kunna avfärdas helt: stackars sinnesförvirrade personer som faktiskt utförde hiskeliga brott, eller folklig magi, ibland faktiskt i syfte att ta hämnd på en rival, men vanligen bara för att bättra sin egen lycka eller hindra andras trollkonster. Att av sådana spikar kokades upp ohyggliga soppor kan te sig obegripligt, men att det finns samtida paralleller är klart: man behöver inte vända sig till upprorsmän i schamandräkter som invaderar Kapitolium uppumpade på idéer om ondsinta pedofilnätverk; man kan ta mer närliggande jakter på pedofiler, satanister och styckmördare, där diverse specialister tagit sin karta för verklighet med nästan lika förskräckande resultat. Där hade Harrison gärna kunnat gräva lite mer.

Read Full Post »

Jag borde nog sluta läsa Dick Harrison. Inte för att han är ett dåligt inflytande, utan för att jag börjar veta precis när han gör en liten sväng från ämnet för att han redan råkar ha skrivit något som kan fogas in. Så även i Hansan, där bland annat digerdöden, Kalmar, Söderköping, de nordliga korstågen och Karl Knutsson (Bonde) alla får lite mer utrymme än de nog fått om någon annan höll i pennan. Och visst finns det väl risker att påverkas: hans språk är ibland direkt rysansvärt, som när nämnda Karl Knutssons till Danzig medförda dyrbarheter »var värda sin vikt i guld«.

Annars är det som vanligt en läsbar redogörelse riktad till den bildningssökande allmänhet som kanske inte bekymrar sig alltför mycket om att författaren skall framföra egna resultat eller ge sig på djärva nytolkningar. Man får se försöken att spåra Hansan tillbaks till den tidiga medeltidens dimmor, när nordtyskar och gutar börjar lära sig samarbeta, över de lyckosamma åren när de kunde tvinga fram privilegier och koncessioner från allsköns potentater, fram till den långa nedgången när deras del av kakan minskade, även om kakan faktiskt växte. Vid höjdpunkten dominerade de handeln från London till Novogorod, och sökte sig bortom dessa.

De var aldrig, som medelhavets handelsmän, specialiserade på lyx och dyrbarheter, utan fraktade vardagsartiklar i stora volymer: spannmål, sill, salt, kläde. Förtjänsten låg i volym och låga omkostnader. Möjligen var detta en del av hemligheten: det är lättare att samarbeta om tio skepp krävs för att fylla behovet än om det räcker med ett, och om man dessutom tillsammans kan förvägra ett område (säg, Norge) tillförsel av spannmål kan man dessutom utöva påtryckningar på ett annat sätt än om man hindrar Sicilien från att få silkestyger.

Det märkligaste med Hansan var dock att visserligen var Lübeck den klart ledande staden, men av fast organisation fanns inte mycket; på 1500-talet, efter att storhetstiden var över, inrättades en(!) fast ämbetspost. Mer blev det aldrig, utan arbetet sköttes av medlemmarna själva, och viktigare beslut togs på allmänna möten (även om vissa medlemmar då representerades av andra). Inte illa för en organisation nav köpmän som enbart samarbetade för profiten.

Så vad är orsaken till att Hansan försvann? En sak var att organisationen var tämligen konservativ. De höll fast vid sin strategi, även när kolonialhandeln blev allt viktigare. Viktigare var dock att organisationen växt fram under tider när det inte fanns starka centralmakter: då var handelsmännen tvungna att ta hand om sig själva, och kunde också ta kontrollen över stadsstater och stå emot furstar. När nationalstaterna blev allt starkare fick köpmannarepubliker som Lübeck svårare att tävla, i synnerhet som de nya staterna försökte gynna sina egna köpmän. Holländarna, med sin flotta gjord för öppna vatten, tog allt större marknadsandelar, och bakom dem kom engelsmännen. Till slut kom trettioåriga kriget, och sedan var det mer eller mindre kört. Hannover, Bremen och Lübeck redde ut stormen, men det var egentligen allt. Skimret var borta, möjligheterna att vinna fördelar genom samarbete likaså. Hansan kom att leva kvar som ett samarbete mellan specifikt de tre ända in i Weimarrepubliken, men idag finns bara namnet kvar som en formalitet i de officiella namnen på städerna.

Read Full Post »

Dick Harrisons Fienden är en mycket påpasslig bok. Utkommen 2023, och med undertiteln Sveriges relation från vikingatiden till idag, svarar den tydligt på ett nytänt intresse för den östliga granne som ter sig allt mer hotfull. Andra skribenter har definitivt riktat blicken längre in i Putinland, men en genomgång av över tusen år av gemensam historia ter sig ändå som något lite för sig själv.

I alla fall tills man tittar lite närmare, och inser att detta nästan lika mycket är en kondenserad, gammaldags, historia om Sverige. Visst, visst, jag överdriver lite, men de senaste trehundra åren är det inget tvivel om att förhållandet till Ryssland är det centrum kring vilket nästan all övrig utrikes politik formerat sig – i alla fall om man utgår från vad det är Harrison skildrar.

För den där påpassligheten verkar ha medfört viss brådska. Visst kan man inte förvänta sig att någon med Harrisons publiceringstakt skall hinna driva någon större mängd grundforskning i varje bok, utan istället falla tillbaka på det han redan gjort (således präglas delen om medeltiden mycket av hans forskning om korståg, och nittonhundratalet mycket av vad regeringarna Erlander tog för sig), men det gör att det hela lite liknar sökandet efter nyckeln under gatlyktan: Kungar och krig är välkända och får därmed utrymme, och sedan får det bero lite på vad som råkar finnas tillgängligt.

Nittiotalet och det tidiga tvåtusentalets försök att investera i och bedriva bistånd i Ryssland nämns bara efterklokt ironiserande i samband med ett fynd från UD:s hemsida från 2022 som inte uppdaterats efter invasionen av Ukraina. Sven Hedin skildras som polemiker, men även om hans resor i Ryssland nämns så redogörs de inte för. Däremot har Harrison fått fatt i en genomgång av svenskar i 1800-talets Sankt Petersburg, så dessa ges visst utrymme.

Detta gör inte boken ointressant, men personligen tyckte jag att den ibland förlorade sig i sådant som egentligen inte spelar så stor roll: exakt hur det finska kriget fördes spelar kanske inte är så viktigt egentligen, eller vad som hände på slagfältet i Poltava, eller riktigt alla vändningar när svenska regeringen fåfängt sökte få Raoul Wallenberg frisläppt. Istället för att bara skildra turer i samband med nobelpris i litteratur hade det varit intressant med en mer allmän skildring av hur ländernas författare tagits emot, eller vetenskapligt utbyte, eller något annat som kunnat överraska mer.

Även om påpasslighet kanske inte är det mest översvallande omdöme man kan ge, får det nog sägas vara adekvat här: detta är en bok som tydligt har skrivits för att ges ut precis när den gavs ut, och även om den nog kommer kunna fortsätta läsas så är dess begränsningar tydliga.

Read Full Post »

Jag är inte helt säker på om Dick Harrison egentligen var rätt person att ensam skriva Tusen år i Uppåkra. Den personliga kopplingen är förvisso uppenbar, då han enligt inledningen växt upp och ständigt rört sig i trakterna (Lund ligger provocerande nära denna fyndplats som var känd långt innan spadar sattes i marken). En sådan närhet skulle förvisso kunna göra en författare benägen att överdriva ortens betydelse, men problemet är snarare ett annat: Harrison är historiker, och som han själv skriver finns det inga historiska källor som direkt, otvetydigt och ingående berör den centralort som en gång låg i Uppåkra – vi är inte ens säkra på vad orten kallades de mer än tusen år den var det självklara navet för livet i sydvästra Skåne.

På senare år har de kliande fingrarna hos Lundaarkeologerna äntligen fått börja frilägga de hemligheter som dolt sig. Man har länge vetat att hela komplexet varit stort och utbrett, många gånger större än exempelvis Birka. Än så länge är det bara en ynka bit som grävts ut, men en väl vald sådan: den gamla långhallen, liksom det hus som av allt att döma varit kultbyggnad. Man har gjort fantastiska fynd: guldbägare, guldgubbar, spännen, brakteater, delar av prakthjälmar. Likaså mer vardagliga fynd: benrester, trasiga metallföremål ämnade för omsmältning, en mjölktand, frön och stolphål. Ny kunskap borde välla fram ur detta ymnighetshorn.

Här är också problemet med Harrison som författare: jag vet inte exakt vad en arkeolog skulle fokusera på i detta överflöd av ting och detaljer, hur meditationerna över exempelvis den märkliga avbildningen av en häst med extremt överdriven hals skulle se ut, eller de guldhängen som hittats, eller den enögda staty med del av en cirkel fäst i huvudet. Det borde finnas många spännande uppslag, nya frågor att fundera över.

Känslan jag får är dock snarast att Harrison främst är intresserad av frågor som har med historia, i strikt mening, att göra: Jordanes och Prokopios namn på stammar; Wulfstans och Ottars resor; Adams, Snorres och Saxos historier. Detta är dock sedan länge genomtröskat, och vi har ju redan konstaterat att möjligheterna att koppla dem direkt till Uppåkra är svaga. Då hade jag hellre sett en mer ingående diskussion av alla de köksväxter man tydligen hittat spår av, om just Uppåkras brakteater skiljer sig från mängden, eller mer diskussion om ornamentiken på guldbägaren. Nordisk järnålder är ett fascinerande ämne i sig, men detta är trots allt en bok som påstår sig utgår från Uppåkra, och då vill jag se en starkare anknytning dit, hur välargumenterad den historiska skildringen än må vara.

Read Full Post »

Den franska revolutionen pågick i tio år, och kom att förändra inte bara Frankrike utan hel Europa. Amerikanerna hade förvisso gjort uppror med liknande slagord halvannat decennium tidigare, men det var ju trots allt bara en av flera brittiska kolonier, långt bort och inget den gamla världens mäktiga bekymrade sig nämnvärt över. Men att Europas starkaste stat, den mest folkrika, skulle genomgå en sådan omvandling där all gammal auktoritet i princip förkastades, halshöggs eller tvingades fly, det var något helt annat: det var födslovåndorna till det långa artonhundratalet.

Om dessa omstörtande dagar har Dick Harrison satt samman en liten skrift för Historiska medias serie »Världens dramatiska historia«; av övriga delar kan man sluta sig till att detta är en serie för sådana som annars gärna läser om historia i tidningar med glassiga omslag som skulle kunna genereras av AI. Detta skall inte tolkas som att det är något grundläggande fel med skildringen, men den blir tveklöst aningen andfådd när tio års dramatik skall kondenseras till hundrasextio sidor. Den som tidigare bara kan redogöra för revolutionen i tämligen lösryckta termer får dock här åtminstone ett minimum av sammanhang och i alla fall något av förklaringar av exempelvis varför så många var så desperat hungrande.

Jag har alltså egentligen inget jag ärligt kan klaga på: jag förväntade mig näppeligen att boken skulle kunna vara mer än en sammanfattning av det man behöver kunna för att kunna kalla sig någorlunda bildad om ämnet. Ett index hade förvisso inte suttit fel, men bokens omfång är trots allt inte större än att man troligen ändå kan hitta vad man letar efter.

Read Full Post »

Dick Harrison har med Folkvandringstid föresatt sig själv en stor uppgift: att undersöka hur och varför folk har genomfört längre, permanenta förflyttningar, vanligen i grupp. I efterordet berättar han hur boken tillkom efter att han publicerat en debattartikel där han berättade att fredlig invandring var något positivt, med direkt resultat att hans mejlkorg fylldes med mer eller mindre välformulerade skällebrev.

Huruvida denna bok gett liknande resultat vet jag ej. Harrison är i alla fall inte någon fegis, ty bland de många stycken som han plockat upp ur sina tidigare böcker och putsat till finns ett om hur även afrikaner bidrog till den transatlantiska slavhandeln; en tidigare omgång kritik, fast troligen från andra människor, kom för att han inte lade hela skulden för detta på européerna.

Upputsning är annars en flitigt brukad arbetsmetod; bokens mest utförliga kapitel, om de migrationsvågor som orsakades av och bidrog till Västroms sammanbrott är i huvudsak en komprimerad version av Krigarnas och helgonens tid, andra kapitel är som sagt från böckerna om slaveri, något är från böckerna om Englands historia. Sammantaget ger de ganska flyhänta enskilda kapitel, men man förstår ganska snart att boken är uppbyggd kring ett tema snarare än en idé. Även om Harrison försöker anknyta till den där debattartikelns tanke om den goda vandringen så finns ju där också de mindre trevliga sidorna – slaveri, flykt, erövring –, vilka gör bilden mer grumlig.

Till slut vill jag påpeka att den kartong som Ordfront bundit in boken i gör den till den förmodligen tråkigaste jag sett. Vad som händer om den kommer i kontakt med den allra minsta fukt vill jag inte fundera över.

Read Full Post »

Andra delen av Dick Harrisons Englands historia, täckande 1600-idag är aningen mindre andfådd än den första: det är en kortare distans som skall täckas, även om närheten till nutiden gör att även det som måste täckas blir mer. Vill man karaktärisera perioden är det tämligen enkelt: det är de år då Storbritannien skapades, utvidgades till ett imperium, och sedan sönderföll. Just nu tycks den politiska cirkusen ha varvat ner, men annars har det senaste året varit ytterligare ett exempel på hur landet är inne i en längre nedgångsperiod. Tack och lov då att den världsordning som det i mångt och mycket var med att skapa och upprätthålla faktiskt är någorlunda förlåtande.

Om England som den moderna världens ursprung går det att säga mycket, men Harrison gör det sällan rakt ut: det är alltför mycket annat, främst politik och hastigt förbiilande författare, som skall hinnas med. När han någon gång stannar upp för att diskutera något, som huruvida upplysningstiden bör ses som en engelsk snarare än fransk produkt, så börjar man som läsare nästan undra vad som pågår.

Även om det är svårt att peka på något som helt missats så finns också fortsatt känslan av en viss flåsighet. Även om man kanske inte kan vänta sig att kapitlet om världskrigen skall bli så väldans djupa så känns det ändå som man får mer av allmänna översikter över krigsförloppen än studier av britternas insatser och inställningar.

Englands historia är vad de är: översiktsverk syftade att ge allmän orientering. Som sådana är de tämligen ordinära; det finns en del fläckar, inga speciellt lysande partier, och om de är rätt tunna så är virket ändå i huvudsak gediget.

Read Full Post »

Det är på sitt sätt ett slöseri att låta Dick Harrison skriva en bok som Englands historia. Del 1, vilken täcker tiden fram till år 1600. Detta är en av Historiska medias översiktshistorier för olika länder, och som sådan tämligen rättframt författargöra: skaffa god litteratur, plöj, sammanfatta; självständig analys ej av nöden. Visst, skall man skriva en sammanfattning av cirka 2000 års nedskriven historia, och ytterligare ett antal tusen år av arkeologi, så går det knappast att göra sig till expert på några enskilda områden, men ändå: nästan allt stökas undan i en väldig fart, och det blir husvagnssemester av allting: fem minuter romare och fem minuter Beda, fem minuter vikingar och fem minuter Edvard, fem minuter reformation och fem minuter Shakespeare.

Som vanligt har Harrisons stil fördelarna av att vara rak och tillgänglig, och tar sig utan alltför stora vådor från en punkt till nästa, utan att slinta mer än enstaka gånger, vilket här bidrar till en viss mättnad: när innehållet aldrig fördjupas bortom snabba omdömen om hur onödiga alla krigsprojekt är, hur personligt maktutövande gör politiken nyckfull och det mesta framstår som en dynastisk redogörelse över mer eller mindre effektiva kungar, så gör klarheten att brådskan framstår än tydligare.

Visst kan man se det som att utrymmet för utvikningar är begränsat, men Harrison har ju ändå skrivit om flera ämnen med kopplingar till England förut – vanligt folks rörlighet, Robin Hood, digerdöden – och även om dessa ämnen kommer igen känns även de genomhastade. Den här typen av översikt kan endast med besvär göras till något verkligt intressant, och tyvärr verkar inte Harrison vara rätt skribent för just det jobbet.

Read Full Post »

När Sveriges, Danmarks och Norges mäktige med drottning Margareta i spetsen i slutet av trettonhundratalet skulle mötas för att dra upp huvudlinjerna valde man att göra det på en ort som idag framstår som ett udda val: Kalmar. Idag är det en halvstor stad, ett stopp på vägen till Öland, men likfullt en av de där städerna vars glanstid sedan länge är förbi. Då var det en av Sveriges allra främsta städer, efter förlusten av Visby klar tvåa efter Stockholm, dessutom med gott läge i gränslandet mellan två av länderna, och med goda möjligheter att hysa alla dessa potentater.

Detta var början på Kalmars storhetstid, men staden var långt äldre än så: dess äldsta spår går tillbaka till i alla fall elvahundratalet. Att vi vet detta är också bakgrund till att Dick Harrison Kalmars historia – Den begravda staden skrivits: utgrävningar under det senaste decenniet, såväl i den gamla stadskärnan som på Kalmar slott. Här ligger också en ledtråd till varför boken är intressant, utöver då att Kalmars skrivna historia som den var känd innan är nog så växlingsrik och att Harrison är en duglig skribent: Kalmar stad flyttades i slutet av sextonhundratalet från det medeltida läget till en ny plats.

Kvar lämnades gamla källare och husgrunder, och dessa fick länge ligga ostörda. (Anledningen till flytten var inte som för andra städer på östkusten landhöjningen, utan rent militär). För arkeologerna finns alltså otroliga möjligheter (låt vara att det är till priset att gamla kulturbyggnader gått förlorade).

Staden tycks ha sina anor från elvahundratalet och anläggningar på Slottsholmen, men vem som ligger bakom dessa är oklart: var det tyska köpmän som började nyttja platsen, och sedan uppförde försvarsanläggningar, eller uppfördes försvarsanläggningar till skydd mot alla de olika rövande flottor som drog fram, vilket sedan drog tills sig handel? Höna eller ägg – i vilket fall tycks staden först under tolvhundratalet dragits in i det svenska riket, då en stadsplan drogs upp som sedan i stort sett gällde till stormaktstiden. Staden var tidigt rik, med gott om importerade varor, och mäktiga försvar. Ur en tänkebok från fjortonhundratalet får man också detaljer om vem som bodde i staden och var.

Under Kalmarunionens senare tid och hela äldre vasatiden varierade stadens öden: flera gånger belägrad, men också i läge att profitera när striderna fördes på avstånd; en av Sveriges viktigare örlogshamnar och varvsstäder, en kort period huvudstad i Erik XIV:s hertigdöme – Gustav Vasa, Erik och Johan III var i huvudsak ansvariga för att Kalmar slott har det utseende, och den interiör, det har i dag. Under Kalmarkriget förstördes så mycket av staden i hårda strider, senare under århundradet drabbades den av en stadsbrand, och sedan var det bara en tidsfråga innan den flyttade till Kvarnholmen. Kvar stod den gamla, ärevördiga Bykyrkan, en gång kröningskyrka för den nordiske kung som härskat över det största riket. Den sprängdes i luften. Så förgås världens härlighet.

Read Full Post »

Tage Erlander var en man med god lycka: han tillträdde som statsminister just som Socialdemokraterna äntligen, efter de hårda åren under kriget, skulle ta sig an alla de reformer som fått stå tillbaka. Han ledde sedan genomförandet av detta, ibland med viss hjälp av turen, ofta på grund av sin egen skicklighet, och avslutade sin karriär ungefär när de första ristningarna i bygget satte in. Han slapp genomleva den värsta nedmonteringen och mordet på sin adept, och borde rimligen ha kunnat avsluta sina dagar någorlunda tillfreds.

Skall man tro Dick Harrison i Jag har ingen vilja till makt var dock sådan tillfredsställelse tämligen fjärran från Erlanders person; de utdrag ur dagböckerna som anförs visar på en person som gick och grämde sig på mycket, i synnerhet sig själv, och främst verkar vara nöjd med ledighet och när den svenska politiken någon gång står tillbaka för den internationella, eller kanske främst när högern eller folkpartiet gjorde bort sig (skulle Erlanders liv göras till drama skulle Bertil Ohlin få anta karaktären av skurk ur någon äventyrsserie för barn: låg och gemen, men alltid till slut besegrad).

Det är mycket som skall berättas – fattas bara annat efter 30 år på taburetterna, varav mer än 20 som statsminister –, ty Tages dagar var inte bara en lycklig tid av ibland hårt men alltid givande arbete då Sverige gick från ett fattigt, lortigt och trångbott land till att bli något som sågs med avund och beundran: hela verket omfattar 800 sidor prosa, om allt från de ständiga valkampanjerna (en vartannat år, plus folkomröstning och ett omval i samband med ATP-striderna), drabbningarna i riksdagen, samarbetet med Bondeförbundet, utrikespolitiken (i synnerhet bekymren att få Sovjetunionen att göra efterforskningar efter Raoul Wallenberg), den ständigt ansträngda hälsan, och familjen. Mellan de korta kapitlen som behandlar ett visst skeende läggs ibland mer tematiska sådana, om mer framträdande ministrar, Erlanders kulturintressen, språkbruket i dagböckerna. Harrison är som vanligt en flyhänt och kapabel skribent, och som läsare känner man sig alltid i trygga händer.

Även med en såpass tjock bok är det ändå knappast möjligt att täcka in alla aspekter: ett par ämnen jag skulle sett mer av är att någon gång få en mer ingående studie av Erlanders talekonst: vid ett tillfälle skildras hans fysiska uppenbarelse, och man får höra om hans egna svaga omdömen om sin röst, men annars är diskuteras den nästan bara på en tämligen övergripande nivå. Likaså hade det varit intressant att få läsa något om de beslut om kärnkraft och kärnvapen som måste ha fattats under andra halvan av regeringstiden; den diskussion som nu finns sträcker sig i princip bara fram till 1960, varefter det framstår som att idén med kärnvapen snabbt avfördes från dagordningen. Likväl pågick ju samtidigt uppförandet av Marvikenreaktorn, en underlig hybrid som skulle kunna producera såväl el som vapenplutonium (en kombination som ledde till extremt höga konstruktionskrav liksom en design med allvarliga säkerhetsrisker). Likaså påbörjades uppbyggnaden av den civila kärnkraften under Erlanders tid. Harrison påpekar att Erlanders naturvetenskapliga studier vid universitetet gjorde att han hade unika insikter, och det hade varit trevligt att följa det spåret lite längre.

Nåväl, detta är randanmärkningar. Långt viktigare är den helhetsbild som förmedlas, av en politiker som på ett fullständigt unikt sätt kunde vara statsminister i närmare en generation, i viss mån hjälpt av ett valsystem med inneboende tröghet, men också av sin egen förmåga. Han framstår som en man som ägnade en hel del kraft åt att fundera över ideologi, och hur den hämmades av regerandets dagliga störningar (och de var en hel del: rättsrötor, nedskjutna DC3:or och Catalinor, nytillsatta ministrar som på grund av ordningsförseelser som nådde pressen hängde sig). Han retar sig på motståndare, gläds över semestrar, oroar sig över sina framträdanden och sin hälsa, besöker sin åldriga mor, socialdemokrater i Tyskland, Österrike och Storbritannien, kusiner i Amerika, de Gaulle och Chrusjtjov. Dagböckerna gör att man kommer hans egna tankar och reaktioner nära, men gör också att man inte riktigt får samma känsla för hur han uppfattades utifrån.

Det är, som sagt, mycket som skall berättas, och när det har gjorts så förstår man förvisso mer av Erlander, men man sitter ändå med en viss förundran. Det förflutna är ett annat land. Man behöver inte gå långt tillbaka för att man knappt skall känna igen sig, även om detta kanske i ännu högre grad gällde för Erlanders tid. Vi lever i det land han styrde uppbyggnaden av, i de hus han var med och finansierade, i de städer som under hans tid befolkades och på den landsbygd som samtidigt glesades ut och började skogas igen. Vi kommer troligen inte vara färdiga med Erlanders arv på länge än.

Read Full Post »

Older Posts »