Jag hade nog väntat mig lite mer av Dick Harrisons Ondskans tid: någonting lite mer matigt, en behandling av häxorna på ett plan som inte kändes som en lång radda redogörelser av enskilda häxprocesser i diverse länder – förvisso habilt hanterat och utan direkt smak av trä, men ändå med en kvardröjande känsla av att Harrison försökt nå brett över Europa snarare än djupt i förklaringar.
Inledningen börjar kanske inte heller helt lovande, med diverse vidskepelse, men det visar sig vara ett rimligt upplägg: här finns faktiskt ett mål med bredden, där tanken är att häxprocesserna krävde att tre separata utvecklingar skulle konvergera: kyrkan skulle nå en punkt där kätteri skulle bestraffas hårt, folklig magi skulle omtolkas från mild vidskepelse till djävulspakter och statsmakterna skulle bli starka nog för att den juridiska vägen skulle bli ett rimligt sätt att få sista ordet i konflikter, samtidigt som de ännu inte riktigt förstått hur enkelt panik uppstår och vanföreställningar sprids.
Häxprocesserna började ofta i vad som i efterhand framstår som skitsaker: en styvdotter som ogillar sin nya styvmor, en kvinna som var lite för bråkig, eller hade lite för god tur med boskap eller skörd, och så började ett skvaller som i värsta fall nådde någon nitisk prelat eller fogde och så öppnades slukhålet, tortyrredskapen kom fram och häxbålen började flamma (här utmärkte sig Sverige genom mildheten att vanligen först halshugga de dömda). Innan alla de ovanstående delarna fanns på plats hade motsvarande förlopp snarast lett till att bakdantarna bötfällts för ärekränkning, eller möjligen kyrkotukt eller förvisning om det nu kom fram att de anklagade faktiskt ägnat sig åt signeri eller osanktionerad medicin.
Även om häxjägarna vanligen for efter skuggor fanns det ju ändå tillräcklig substans för att de inte skulle kunna avfärdas helt: stackars sinnesförvirrade personer som faktiskt utförde hiskeliga brott, eller folklig magi, ibland faktiskt i syfte att ta hämnd på en rival, men vanligen bara för att bättra sin egen lycka eller hindra andras trollkonster. Att av sådana spikar kokades upp ohyggliga soppor kan te sig obegripligt, men att det finns samtida paralleller är klart: man behöver inte vända sig till upprorsmän i schamandräkter som invaderar Kapitolium uppumpade på idéer om ondsinta pedofilnätverk; man kan ta mer närliggande jakter på pedofiler, satanister och styckmördare, där diverse specialister tagit sin karta för verklighet med nästan lika förskräckande resultat. Där hade Harrison gärna kunnat gräva lite mer.
