Simon Stålenhags Ur varselklotet är en högtid bok för den konstintresserade nörden; här har Stålenhags målningar med sin typiska blandning av det sena folkhemmets landsbygd och diverse fantastiska inslag (svävande skepp, stora robotar, dinosaurier) samlats och försetts med en sammanfogande historia: om mälararkipelagen där en stor accelerator byggts med jättelika underliga kyltorn, märklig skrot ligger spridd i landskapet, skepp svävar förbi, och underhållsfordon från »Riksenergi« reparerar underliga ting.
Det berättas också om en barndom tillbringad mitt i allt detta, där historier går om hur man tittar in i klot och hamnar i USA, eller förrymda robotar från en forskningsstation, eller utflykter till jättelika rostande kolosser. Huvudpoängen med boken är dock bilderna; de små novellerna är inte otrevliga, men knappast särskilt originella heller. Nej, detta är boken för den som vill se en Volvo 240 köra upp till en märklig manick och veckla ut en robotarm för att reparera den, eller en glassbil stoppas av två Gorgosaurier, eller två barn leka i snön utanför enplansvillor medan tre jättelika torn med självlysande detaljer höjer sig i ett tonande fjärran.
Målningarna är också i allmänhet bra, även om motiven oftast är intressantare än metoden, som ofta leder till stora, platta ytor; allt verkar gjort digitalt, vilket i de sämsta stunderna ger det ett lite dött intryck. Dessa är dock få, och i bättre stunder gör fascinationen inför det avbildande eller kontrasten mellan minnen av en svunnen tid (jag är knappt gammal nog för att minnas den typ av fordon som oftast är tidsmarkör) att sådant helt glöms.
