Simon Stålenhags senaste bok, Labyrinten, är betydligt dystrare än tidigare: här är det inte en vemodig blick på en barndom i en värld fylld med underliga maskiner: berättaren är vuxen, och även om en av de tre huvudpersonerna är tonåringen Charlie så är denne den minst genomskinlige: berättaren Sigrid och hennes bror Matte pratar med varandra och läsaren, Charlie verkar mest trulig.
Dysterheten kommer dock främst från den askbleka framtiden: märkliga svartglober har nått jorden, och de har omvandlat den till en värld fylld av aska och ammoniak. Ytan är förgiftad, men i Kungshall överlever en spillra mänsklighet. I bunkern hoppas de kunna ta klara sig genom fördärvet, fram till dess jorden möjligen en dag kan bli beboelig igen.
Sigrid, Matte och Charlie skall dock lämna huvudbunkern en tid för att bege sig till en utpost och ta prover på vad som försiggår däruppe. Sigrid och Matte för att det är deras arbetsuppgifter, Charlie för att hans tonårskris verkar djupare än andras och ombytet kanske kan vara till nytta. Det går åt helvete.
Jämfört med tidigare böcker finns här mindre av underliga manicker, konstiga varelser och extravaganta byggnader: visst, Kungshall har tillgång till stora svävande luftfarkoster, och det finns lämnor efter stora robotar som användes under de sista desperata dagarna av liv på ytan: men de står ofta i bakgrunden och ses genom ett grått eller grönt dis, och många av bilderna skulle kunna vara avbildningar av tråkiga svenska företagslokaler anno 1997. Det är dock en mer sammanhållen berättelse, och väldigt lite skulle kunna tas bort.
