Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Simon Stålenhag’

Simon Stålenhags senaste bok, Labyrinten, är betydligt dystrare än tidigare: här är det inte en vemodig blick på en barndom i en värld fylld med underliga maskiner: berättaren är vuxen, och även om en av de tre huvudpersonerna är tonåringen Charlie så är denne den minst genomskinlige: berättaren Sigrid och hennes bror Matte pratar med varandra och läsaren, Charlie verkar mest trulig.

Dysterheten kommer dock främst från den askbleka framtiden: märkliga svartglober har nått jorden, och de har omvandlat den till en värld fylld av aska och ammoniak. Ytan är förgiftad, men i Kungshall överlever en spillra mänsklighet. I bunkern hoppas de kunna ta klara sig genom fördärvet, fram till dess jorden möjligen en dag kan bli beboelig igen.

Sigrid, Matte och Charlie skall dock lämna huvudbunkern en tid för att bege sig till en utpost och ta prover på vad som försiggår däruppe. Sigrid och Matte för att det är deras arbetsuppgifter, Charlie för att hans tonårskris verkar djupare än andras och ombytet kanske kan vara till nytta. Det går åt helvete.

Jämfört med tidigare böcker finns här mindre av underliga manicker, konstiga varelser och extravaganta byggnader: visst, Kungshall har tillgång till stora svävande luftfarkoster, och det finns lämnor efter stora robotar som användes under de sista desperata dagarna av liv på ytan: men de står ofta i bakgrunden och ses genom ett grått eller grönt dis, och många av bilderna skulle kunna vara avbildningar av tråkiga svenska företagslokaler anno 1997. Det är dock en mer sammanhållen berättelse, och väldigt lite skulle kunna tas bort.

Read Full Post »

Simon Stålenhags ch Anna Davours Urtidsbilder riktar sig främst till de som är mer intresserade av vad den förre av dem kan åstadkomma. Varje uppslag in den rätt stora boken upptas av en bild i hans karaktäristiska stil, vanligen med ett enda urtidsdjur, ensamt eller i flock, någon gång med ett från en annan art, samt en kortare text om det.

Bilden upptar ungefär tre fjärdedelar av uppslaget, och visar de valda djuren i en klart urskiljbar miljö, vilket gör att djuret i fråga någon gång inte syns helt tydligt, på grund av att man ser det ovanifrån eller att det är insvept i moln av sand när det försvarar sig mot ett rovdjur. Bilderna är dock genomgående vackra och intresseväckande.

Texterna är korta, tre-fyra paragrafer, och förklarar kortfattat vad det är för slags djur, var det levde, vad det åt, och när de levde. En av paragraferna handlar vanligen om lite större perspektiv, som jordens utseende, massutdöenden, evolution eller annat. Kortheten förklaras delvis av att de försöker stå på så säker grund som möjligt och undvika även kvalificerade gissningar.

Förordet säger explicit säger att saker som geologi och många detaljer förbigåtts, vilket understryker att det är bilderna som är det primära, inte att lära ut allt som finns att veta. Även om det som finns verkar satt på stabil grund vad gäller anatomi, färgtäckning, fjädrar och samtidighet, så blir det därför väl snuttigt. Den som vill ha en djupare förståelse rekommenderas därför att ha ytterligare resurser vid handen.

Pluspoäng skall till slut utdelas för det breda urvalet: det som avbildas är inte enbart dinosaurier, flygödlor och havslevande kräldjur från samma tid, utan även andra reptiler (vilket även syns på omslaget, där dimetrodon gassar sig i solen), däggdjur och amfibier.

Read Full Post »

USA, 1997: samhället verkar i stort ha fallit samman. Landet skall nyss ha vunnit ett krig, oklart mot vem, tack vare gigantiska drönare, styrda via en slags VR-hjälmar som kopplar upp direkt mot hjärnan. Nu är kriget slut, men hjälmarna har spritt sig till befolkningen, sålda som underhållning. Men som vanligt i Simon Stålenhags verk kommer den fräsiga ny tekniken med dolda kostnader, och alla de som skaffat hjälmar sitter snart hemma drägglande i underbyxorna, utan att känna av omgivningen.  Ute i köttvärlden står rostande maskiner, gamla reklamskyltar, och enstaka datacenter som underhåller människorna i hjälmar.

Detta är bakgrunden till Passagen; en bok som tydligare än Stålenhags två tidigare verk är en sammanhållen historia snarare än en tidsbild; det finns en handling, och den förs framåt inte bara av texten, utan även av bilderna. Tidigare böcker gav snarast intrycket av att bilderna kom först, och sedan hade en historia satts ihop runt dem, kompletterade där de behövdes. Här verkar historien funnits med betydligt längre.

Historien är kanske inte sådär speciellt originell – vi följer Michelle, som börjar sin resa i ett dammtäckt inland och färdas mot Kaliforniens kust tillsammans med en liten robot, med ett mål vi länge inte får annat än vagt ana. De övertar en bil som ägarna dött ifrån med nya hjälmar på huvudet (eller är de döda? hjälmarna tycks ha en förmåga att hålla huvudet vid liv när resten av kroppen knappt håller samman längre), åker västerut, undviker huvudleder, drönare och hjälmbeklädda människor. Mycket landskap med rostande jätterobotar, övergivna strukturer, hemmabyggen och förolyckade slagskepp, och oändliga vägar. Blandat med vägen: hågkomster. Föräldrar som var hjälmpiloter, fadern död tidigt, modern hjälmmissburkare, snart död också hon. Tre år hos morfar, sedan ännu en död. Fosterföräldrar, hemska, men till slut även de sittande med hjälmar på skallen. Ungdomskärlek, strul, ilska.

Sen är de framme, underliga händelser på vägen förklaras i ändå oväntad vänding. Och så mot nya mål?

Read Full Post »

Slingan har stängts, livet på Färingsö har gått in i det nya normala bland gamla robotar, rostande jättestrukturer och förrymda dinosaurier. Ända till julafton 1994, då helt plötsligt vattnet stiger. Ut ur den nedlagda slingan strömmar vatten, och folk måste lämna sina hem. I det vattensjuka landskapet finns gammalt skräp, som ibland kan komma till liv.

I Simon Stålenhags andra bok, Things from the flood (jag vet; jag borde sett efter noggrannare när jag tog den från hyllan i butiken) så har berättaren nu nått mellanstadieåldern. Han försöker komma ut på internet, smyger på robotar, undviker kranvattnet och undrar över kompisen som enligt ryktet slaktat katter. De förbjudna områdena är snart hem för mer än gammal skrot: ryska robotar som klär sig i grälla lakan, fjädrar och skinn, mystiska hybrider mellan skrot och tentakelmonster, gamla väktarrobotar. Det landskap som i förra boken badade i barndomens sommarljus har nu täckts av dimma, snö eller slask. Nittiotalet är här, med grälla stormönster, nedlagda drömmar och en förändrad värld.

Vackert, ibland äcklande, och kanske i någon avsaknad av nyhetens behag är det här fortfarande en fantastisk värld att utforska, en barndom man aldrig hade men som man i viss mån ändå upplevde.

Read Full Post »

Simon Stålenhags Ur varselklotet är en högtid bok för den konstintresserade nörden; här har Stålenhags målningar med sin typiska blandning av det sena folkhemmets landsbygd och diverse fantastiska inslag (svävande skepp, stora robotar, dinosaurier) samlats och försetts med en sammanfogande historia: om mälararkipelagen där en stor accelerator byggts med jättelika underliga kyltorn, märklig skrot ligger spridd i landskapet, skepp svävar förbi, och underhållsfordon från »Riksenergi« reparerar underliga ting.

Det berättas också om en barndom tillbringad mitt i allt detta, där historier går om hur man tittar in i klot och hamnar i USA, eller förrymda robotar från en forskningsstation, eller utflykter till jättelika rostande kolosser. Huvudpoängen med boken är dock bilderna; de små novellerna är inte otrevliga, men knappast särskilt originella heller. Nej, detta är boken för den som vill se en Volvo 240 köra upp till en märklig manick och veckla ut en robotarm för att reparera den, eller en glassbil stoppas av två Gorgosaurier, eller två barn leka i snön utanför enplansvillor medan tre jättelika torn med självlysande detaljer höjer sig i ett tonande fjärran.

Målningarna är också i allmänhet bra, även om motiven oftast är intressantare än metoden, som ofta leder till stora, platta ytor; allt verkar gjort digitalt, vilket i de sämsta stunderna ger det ett lite dött intryck. Dessa är dock få, och i bättre stunder gör fascinationen inför det avbildande eller kontrasten mellan minnen av en svunnen tid (jag är knappt gammal nog för att minnas den typ av fordon som oftast är tidsmarkör) att sådant helt glöms.

Read Full Post »