För den som händelsevis missade filmen så skildrar Alan Moores och David Lloyds serieroman V for Vendetta ett vid skrivandet framtida (vad är rimligt tempus för en framtid som aldrig blev av?) England, som visserligen inte drogs in självt i tredje världskriget men som ändå drabbades av kärnvapnen i form av ekologisk katastrof, vilket i sin tur ledde till socialt sammanbrott ur vilket till slut en nazistisk polisstat har rest sig (den kallas förvisso fascistisk, men med dess intresse för folks hudfärg och sexuella läggning och allmänna kulturfientlighet påminner den betydligt mer om Hitlers Tyskland än Mussolinis Italien).
Plötsligt dyker dock en maskerad hämnare upp; iförd Guy Fawkes-mask och slängkappa slår V till mot maktens symboler och oroar makteliten, och den gamla ordningen börjar till slut upplösas. Allt skildras främst genom det klassiska greppet att låta en bifigur, här den unga Evey (bokstaven »V« återkommer gång efter annan), som räddas av V från polisen och med tiden får mer och mer av hans mål förklarat för sig: att ge folket chansen att ersätta den totalitära ordningen med en anarkisk, där var och en måste ta ansvar för sig själv.
Stilen känns vid det här laget något daterad, med dess mörka skuggor, platta, bleka färger och avsaknad av linjer för att markera konturer, men den är effektivt använd för att skildra det sjaskiga, ovänliga klimatet – även om det finns de som fortfarande visar upp åtminstone ett modikum av mänsklighet, så är i det stora flertalet korrumperade, och även de som kanske egentligen skulle velat något bättre håller för det mesta tyst.
V for Vendetta är en nästan perfekt skriven dystopi, där inte ens »hjälten« är en perfekt figur (även om han aldrig tycks tvivla eller missta sig), där det enda som egentligen skulle kunnat förbättra den vore en något mindre entydig ondska: även om det öppnare slutet är en klar förbättring över filmen så hade kanske den relativa säkerheten i den ordning som dess stat trots allt medförde kunnat accentueras mer för att understryka lockelsen hos sådana ideologier – bakgrundshistoriens brist på logik gör inte så mycket då den den mest är en ursäkt för att få ställa upp totalitarism mot anarki. Att läsa den som politisk fabel lär dock bli otillfredsställande: det är som berättelse om mörkret i människan den fungerar bäst – och då är det riktigt, riktigt bra.
