Man skulle kunna säga att ett mysterium som läsaren kan gissa upplösningen på i förhand till viss del måste ses som misslyckat; att den förtjusning som kommer av att ha gissat rätt bara kan tillåtas om den ges efter att den främste detektiven gjort detsamma (men gärna innan det avslöjas för de sämre). Ändå: trots att det redan tidigt var hyfsat tydligt vem som var primus motor i Alan Moore och Dave Gibbons Watchmen, så förblev det en stark berättelse; visserligen med ett rätt svagt slut, men åtminstone framdrivet av tydliga, djupa och trovärdiga karaktärer, låt vara klädda i superhjältekostymer som ibland är mer naiva än de klassiker de inspirerats av.
Det som är närmast att jämföra med är väl Batman, dels på grund av den moraliska tveksamhet som vidlåter en del av dessa »hjältar«, dels på att en är modellerats på hans utrustning, en är en mer våldsam variant av honom, och en påminner något om hans ärkefiende. Samtidigt är skillnaden stor: här har skurkarna sedan länge upphört att gå omkring i masker och följa något slags tema och istället för spektakulära punktbrott ägnar de sig åt mer diffusa sådana, som narkotikaframställning eller människohandel, där de superhjältar som fortfarande är aktiva snarare stödjer USA i kalla kriget (som därigenom vinner i Vietnam) eller ägnar sig åt småskalig vigilantism.
Superhjältar och superhjältar, förresten: egentligen finns det bara en av den sorten – Doctor Manhattan, mer av en naturkraft än en hjälte, som förstår mer av partikelfysik än mänskligt beteende, men som kan styra materia och därigenom håller ryssen i schack – medan de flesta hjältarna bara är ordinära människor med mask. De flesta har dessutom tvingats i pension av en lag som gjort deras verksamhet olaglig, om de inte redan innan tagit av sig masken och börjat sälja sina egna actionfigurer (det är tämligen gott om små skämt på den etablerade serievärldens bekostnad).
En dag mördas så en av dem brutalt, och den ende av dem som fortfarande är aktiv (i trots mot lagen), den våldsamme, svartvit-seende och troligen rubbade Rorschach misstänker att det finns en konspiration mot dem, och mycket riktigt kommer snart fler attacker. När Doctor Manhattan så går i självvald exil på Mars så rycker dessutom Sovjet in i Afganistan, och tredje världskriget tycks nära.
Watchmen framhålls ofta som det främsta exemplet på att tecknade serier kan vara riktig litteratur, riktig konst, och det är inte svårt att hålla med (även om det från en europeisk utsiktspunkt känns som ett något onödigt påpekande): karaktärsteckningen, samspelet mellan berättelse och bilder, de fiktiva bokutdrag och liknande som lagts in mellan kapitlen: allt gör att detta blir ett verk som är intressant och helt kongenialt med sitt medium.
