Växternas Stockholm, i redaktion av Ann-Marie Hansson och Uaininn O’Meadhra (och där Hansson också är med- eller huvudförfattare till en stor del av texterna) är en bok av mycket underlig sammansättning. Den har tillkommit för att samla ihop uppgifter från olika forskningsrapporten om arkeobotaniska undersökningar (vanligen som del av någon större undersökning i samband med byggnationer eller rördragningar) som gjorts i Stockholm vid olika tillfällen men inte tidigare sammanförts. Inriktningen är främst mot medeltid och fram till ungefär 1700-talets början, även om vissa platser även innehåller yngre fynd än så.
Här finns onekligen stor lärdom, och på det hela taget en förmåga att meddela den till läsaren. Det finns ett rikt och vacker bildmaterial, en god uppsättning källhänvisningar, och ett brett uppslag (det enda som direkt saknas är ett register att slå efter). Det finns till och med en genomförd redaktionell ordning: de olika utgrävningslokalerna presenteras i tur och ordning, och i var och en ges en genomgång av de växter som hittats. De växter som då tidigare inte presenterats närmare får då en liten biografi: var kan den ha växt? När vet man att den kommit till Sverige? Finns den här idag?
Så långt är allt egentligen bara fint. Det problem jag har med boken är snarast att texterna känns ofärdiga. Det handlar om en mängd irritationsmoment som kursivering som fortsätter efter ett vetenskapligt namn, satskommatering (dock varken helt konsekvent eller korrekt) eller konstiga faktafel som att man får intrycket att vildpersilja skall vara vanlig i England upp till 61°N – vilket i sig är ett ganska otydligt sätt att beskriva något, speciellt som man när man kollar upp det ser att 61°N skär genom Shetlandsöarna (och Mora). När Laduviken presenteras har uppenbart två av författarna hittat varsin etymologi, men detta har bara hanterats genom att det lagts till påpekanden om att det finns fler än ett förslag. Meningsbyggen svajar ibland betänkligt.
Växternas Stockholm är en rik och givande bok. De problem som finns är sällan så allvarliga att vad som menas inte framgår, men man hade ändå önskat att den fått ta sig genom en kunnig förlagsredaktörs händer så resultatet kunnat bli ännu bättre.
