Voltaires fickor måste ha växt med åren, ty hans Filosofiskt ficklexikon kräver ganska djupa sådana för att få plats (originaltiteln säger dock bara att boken är portativ). I jämförelse med flera andra försök till sammanfattning av filosofien så är det dock ett litet under av kompakthet.
Det är dock inget stort system som ställs upp, inget systematiskt rådbråkande av en enbart för ändamålet uppfunnen terminologi. Det är nästan som man snarare vill hänföra den till gruppen traktater mot kyrkan: de flesta av artiklarna är på ett eller annat sätt försök att krossa den skändliga. Detta görs på många sätt, men bäst kanske när Voltaire låtsas kritisera t.ex. islam eller kinesiskt statsskick medan den giftiga kritiken träffar katolska kyrkan lika väl. Han gör också många utfall mot småskuren teologi av slaget som går ut på att utröna »sanningen« om en eller annan detalj. Voltaire förfäktar istället en tydligt deistiskt ståndpunkt: det finns en skapare som en gång ordnat materien och gett den lagar, men Den bryr sig inte nämnvärt om enskildheter i sin skapelse (detta menar han vara en logisk självklarhet), och om Den nu ändå gör det, så är det viktigare att vara moralisk än dogmatiskt korrekt.
Överlag tycks det som förespråkas vara just det dygdiga livet: gör rätt för dig här och nu och bry dig inte så mycket om vad andra tror. Vad det dygdiga är framställs som i stort sett självklart; följer man den gyllene regeln så hamnar man i stort sett rätt. Var tolerant. (Voltaire lyckades inte helt med detta själv; det finns en hel del antisemitism i boken, och då inte bara på grund av den allmänt hemska moral man kan hitta i Gamla testamentet).
Annars finns det en del stycken om ödet och sanning (kunskapens problem ges en elegant liten introduktion) och liknande, men som sagt: huvuddelen av boken är ett försök att angripa organiserad religion och övertro, och förutom ett par blamager så lyckas den riktigt väl.
