Det är intressant: om det inte vore för Voltaires våldsamma angrepp på den i Candide skulle Leibniz slutsats om att vi lever i den bästa av världar troligen vara betydligt mindre känd. Så kan det gå.
Candide är alltså berättelsen om en ung man med detta namn som, för att motbevisa Leibniz, råkar ut för den ena olycka värre än den andra: han kastas ut från det lilla slott han fostrats i, tvingas in i den bulgariska armén för att slåss mot avarerna (VIH?), han får höra att hans älskade våldtagits och dödats, han är med om jordbävningen i Portugal, han anklagas för att vara kättare, han skeppar sig till Sydamerika och tillfångatas av kannibaler, han finner Eldorado och lämnar det, han skinnas på de dyrbarheter han fick med sig därifrån, och han återfinner till slut sin Kunigunda, nu ful och grälsjuk, men han gifter sig ändå med henne och framlever sina dagar odlande ett stycke jord, i stort sett nöjd.
Tidigare har han dock varit indränkt i sin lärare Pangloss något överdrivna optimism och tro på att världen i grunden är en god plats att leva på, med olyckor som något som endast förskönar de andra delarna (en mening som faktiskt även finner en liten aning stöd i boken genom en venetiansk adelsman som inte haft en motgång och nu plågas av nästan allt han har råd att roa sig med). Hans tro på denna lärosats vacklar allt mer, och efter att ha gått genom stora delar av boken i längtan efter att höra Pangloss åsikter om hans resa, först för att få sin tro bekräftad och sedan alltmer för att kasta den i hans ansikte är han till slut helt ointresserad.
Boken är dock inte bara en drift med just detta: Voltaire riktar lika mycket sin satir mot exempelvis inkvisition och intolerans, boktryckarbranschen, skojare, krigshets och snöd vinning. Det går huvudstupa fort, sällan utan någon större finess men också utan värre missgrepp. Boken är heller inte särskilt lång, och det är nog väl: mer i samma tempo hade knappast gått, och ett sänkt tempo hade tvingat fram en helt annan sorts bok.
