Sista delen av Peter Madsens Valhall har nu nått marknaden: Völvans syner heter den, och handlar föga överraskande om Ragnarök. Tjalve och Röskva har nu tjänat hos Tor så länge att det börjar bli dags för dem att ta sig hem, men då måste Tjalve först hitta sin Fylgja, något som inte är så lätt. Snart nog får de än värre problem: Fenrisulven är lös, Freja är borta, och utan henne blir det ingen mer sommar. Dessutom börjar Röskva få syner…
Som vanligt blir det inte riktigt vad man förväntar sig när Madsen är i farten: en stor strid är det, och gudarna måste offras, men knappast på det sätt som man kan tro. Dessutom fortsätter Loke att få relativt bra press: han är förvisso feg, opålitlig och lite för svag för allas bästa, men han är ingen förrädare, även om han hamnar i fören på Nagelfar. Han visar dessutom sig dessutom ha börjat sig bry sig om de unga människorna, om än bara en liten, liten smula. För att väga upp hans rehabilitering är dock Fenrisulven inte längre en halvtam varg för Röskva att kedja och ta hem, och både han och Midgårdsormen dyker som väntat upp utanför Asgårds murar.
Alltför mycket skall väl inte avslöjas av slutet, mer än att det är bitterljuvt, på mer än ett sätt: Ragnarök har skett, men än tycks inte alla asagudar döda. Dessutom tycks det ha dykt upp nya aktörer på marknaden: typer med namn som »Ansgar« och »Poppo« tycks vara på jakt efter lärjungar, även om det verkar oklart vad man skall tro på deras Gud för: de gamla verkade på det hela taget som en betydligt mer intressant skara.
Völvans syner är en värdig avslutning på en bra serie, kanske inte helt ortodox i framställningen, men mycket läsvärd.
