Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Valhall’

Sista volymen med Valhall är av varierande kvalitet. Första berättelsen, Balladen om Balder, är ett intressant försök att föra samman de olika berättelser som finns om Balders död: Loke får en drömsyn från Hel, som vill att han skall hjälpa henne från de dystra dödssalar som hon personifierar, och sedan ännu en där gudarna jagar upp honom för att straffa honom för Balders död. Drömsyn eller ej, resten av äventyret gör han så mycket han kan för att skydda Balder, men det slutar mest med att han gör den redan irriterande Höder alltmer arg på honom, och så kommer det där med misteln. Här har skaparna tydligt vänt sig till Saxo för ytterligare inspiration, vilket gör att historien blir ganska oväntad.

Muren, i sin tur, är ett försök att lappa ihop två helt skilda historier: den om hur Sleipner blev till, och den om när Frejs tjänare skulle fria till Gerd, men sömmarna syns lite för mycket. Annars är det hela utformat som ett mandomsprov för Tjalve, som får ta till list för att kunna locka Gerd att lämna sin fars gårdar för att möta Frej. Nu börjar han bli vuxen, och det är snart dags att vända hem. Tyvärr är färgläggningen här en missräkning: den är gjord digitalt, och vad det verkar har den inte fått den tid som behövts, med ett ganska platt resultat.

I den avslutande berättelsen, Völvans syner, försöker han och Röskva det. De har annars mest varit i bakgrunden de senaste äventyren, vilket inte varit berättandet till hjälp. Nu hamnar de åter mitt i centrum, när de försöker fånga in Fenrisulven igen, samtidigt som Ragnarök är igång, med Freja kidnappad och Röskva får syner. Till slut återföds dock världen, och de numer nästan vuxna ungdomarna kan återvända hem, trygga i att gudarna kommer hålla kaos borta och att årstiderna kommer fortsätta växla.

 

Read Full Post »

Fjärde volymen Valhall är mycket tillbakablickande: alla tre äventyr ägnar större eller mindre möda åt att berätta saker som skett tidigare i gudarnas historia.

Mest uppenbart är detta i Gudarnas gåvor, berättad då Tor med familj sitter vid en lägereld och barnen lurar ur de vuxna historien om hur Siv fick sitt guldhår, vilket också såklart visar sig vara berättelsen om hur Tor fick sin hammare, de två fick varandra, och även hur en hel del andra prylar hamnade i Valhall och hur Loke fick lära sig en läxa av några dvärgar. Mycket humor vinns ut ur Lokes vanliga feghet, snarmynthet och skiftande perspektiv i en trevlig historia.

Mer subtilt är det i Mysteriet med skaldemjödet, som delvis utspelar sig i ett något odefinierat nu som skulle kunnat vare före alla andra berättelser i serien, men som också till stor del handlar om det förflutna och vad som hände efter det där gamla kriget mellan vaner och asar. Detta är kanske den mest innovativa av alla Valhallhistorier, med inspiration ur gamla hårdkokta deckare och Oden i rollen som detektiv med förkärlek för lättfotade kvinnor, samt mordiska dvärgar, manipulerade jättar och en mystisk mästare bakom alltsammans. En av seriens stora triumfer.

Sista delen, Genom eld och vatten (tidigare på svenska som Elddopet), är ett mer svagt, men klassiskt nummer: Oden har fångats av människan Geirröd, en ond kung som bjudit in jättarna till sitt nordliga kungarike. Loke och Tor måste nu försöka få honom fri, vilket inte blir lättare av att Tor känner att han måste bevisa sig värdig som gud genom att genomföra det hela utan sin hammare. I Geirröds rike stryker det också kring en ung pojke som Oden lär upp genom att berätta om världens ursprung och form, på det att han skall kunna ta över kungariket. Utmaningarna som Tor möter känns aningen konstruerade, och slutet känns mer som det kommer ur tur än gudarnas makt. Inte det bästa som presterats i serien, men en besvikelse enbart i jämförelse med resten av volymen.

Read Full Post »

Högmod

Tredje volymen med Valhall-serier samlar tre serier med tämligen varierade teman. I den första, Tor och Midgårdsormen, råkar Tor i dispyt med Tyr om vem som är den tappraste asen, och de beger sig ut till Utgård för att Tor återigen skall få en chans att fiska upp Midgårdsormen. De tar med sig Heimdal som vittne och Tjalve som tjänare, och råkar komma till Tyr föräldrahem … Mycket humor utvinns ur Tyrs försök att dölja att han är son till jättar (något nästintill alla viktiga asar faktiskt var i myterna, i alla fall på mödernet), innan Tor till slut agnar sin krok och fiskar orm.

Avsnitt två är ett av de som mest avviker från resten av Valhall: i Frejas smycke anställer Loke försök att stjäla Brisingamen, provocerad av hur hon går omkring och nedkallar vår och kärlek. Heimdal är återigen med, nu i rollen som förste älskare, medan Oden visar upp en av sina mindre sympatiska sidor. Lokes munsvada sätter honom gång på gång i klistret, och han lyckas till slut hitta precis den knapp som gör att Heimdal glömmer sin feghet och faktiskt visar mod. Historien är ett hopklipp av fragment och mindre goda källor, och är nog också den av de 15 som mest allvarligt utmanar prydheten, ibland kanske väl spekulativt.

Till slut återvänder vi i mycket till tonfallet i den första historien: i Den stora utmaningen utmanar jätten Rungner Tor på tvekamp. Dessutom har Tors son Magne son dykt upp från Jotunheim, där hans mor Järnsaxa till slut avslöjat vem hans far var. Detta sitter inte väl hos Siv, och än mindre hos Tjalve, som nu får en rival om positionen som Tors protege. En rättfram historia, i stort sett rakt ur Snorre.

Read Full Post »

Den andra volymen med Valhall-serier innehåller endast två historier, då den första egentligen är en enda lång som delats av på mitten; den användes först för den Valhall-film som utkom 1986. Bedömer man berättelserna efter troheten mot originalmyterna är detta den mest problematiska: album fyra, Historien om Quark, har egentligen ingenting med dessa att göra, utan är i huvudsak ett sätt att motivera femte delen, Resan till Utgårdaloke, där Tor, Loke, Tjalve och Röskva reser till Utgård för att återlämna jättebusfröet Quark och där hamnar i de kända tävlingarna mot Utgårdalokes synförvändningar.

Historien om Quark är annars en liten bagatell om vänskap: hur Tjalve och Röskva försöker först komma överens med och sedan bli vänner med den stackars Quark som annars mest fått stryk och blivit betraktad som en odugling. Helt lätt är det inte, speciellt för Tjalve, men till slut lyckas de bli vänner – lagom till kraven kommer på utvisning ur Asgård. Historien om hur de tar sig till Utgårdaloke och där provar sina krafter finns inte mycket att orda om, det är tämligen rättframt återgivande av ursprungshistorien, förutom att Tjalve fått en viktigare roll.

Samlingen avslutas sedan med De gyllene äpplena, om hur Loke kom överens med jätten Tjatse om att lura bort Idun och hennes guldäpplen, och hur Tjatses dotter Skade kom till Valhall för att utkräva fadersbot. Det är en snygg återberättelse av ursprungshistorien, som blir till något mer än bara ännu en jätteränk för att beröva gudarna deras kvinnor eller magi utan att för den sakens skull förlora originalets övergripande historia, och där Lokes munläder kommer väl till användning och ständigt sätter honom i värre situationer.

 

Read Full Post »

Även jag föll till föga och köpte den nya boxen med Valhall. Egentligen äger jag ju redan alla berättelser (även om någon av dem är på danska), och även om de nya samlingsvolymerna är hemskt snygga så hade jag inget riktigt behov av dem. Men nåja: det finns ju lite extramaterial av olika slag, och den nya samlingslådan är ju också fruktansvärt tjusig.

De första tre historierna är kanske inte de starkaste: Ulven är lös lider främst av att Peter Madsens stil ännu inte riktigt satt sig, och figurerna framstår som lite satta och runda jämfört med senare, även om det annars är bra material: vi får träffa Tjave och Röskva och genom dem gudarna, historien om Fenrisulven som råkat slippa lös är lika god som något annat, och ger som påpekas i förordet möjlighet att få skymtar av flera olika gudars personligheter.

Tors brudfärd visar på större förmåga, men där får försöken att göra historien mer modern genom att föra in feministiskt material å andra sidan lite för stort utrymme, speciellt som det aldrig riktigt leder någonstans: gudarna är mansgrisar, men jättarna är ännu värre, och när sedan de kommer tillbaka med Mjölner så verkar de enda som lärt sig någonting vara barnen.

Odens vad, slutligen, har problemet av att det är ramberättelse snarare än egen historia: Oden slår vad med sina valkyrior om att han kan göra deras jobb bättre än de, vilket dock visar sig svårt. Under tiden han är borta tar hans bröder Vile och Ve över, och det visar sig ganska snabbt att de till skillnad från brodern inte alls klarar av att lita på andras förmåga, med resultat som kan väntas. Oden träffar på diverse olika hjältar, men ingen verkar helt passa. Det är dock ganska tydligt att vissa episoder mest är med för att de skall kunna bockas av från listan, utan att historien i stort tillförs något.

Så, inte den bästa volymen, men snart kommer det ta sig.

Read Full Post »

Sista delen av Peter Madsens Valhall har nu nått marknaden: Völvans syner heter den, och handlar föga överraskande  om Ragnarök. Tjalve och Röskva har nu tjänat hos Tor så länge att det börjar bli dags för dem att ta sig hem, men då måste Tjalve först hitta sin Fylgja, något som inte är så lätt. Snart nog får de än värre problem: Fenrisulven är lös, Freja är borta, och utan henne blir det ingen mer sommar. Dessutom börjar Röskva få syner…

Som vanligt blir det inte riktigt vad man förväntar sig när Madsen är i farten: en stor strid är det, och gudarna måste offras, men knappast på det sätt som man kan tro. Dessutom fortsätter Loke att få relativt bra press: han är förvisso feg, opålitlig och lite för svag för allas bästa, men han är ingen förrädare, även om han hamnar i fören på Nagelfar. Han visar dessutom sig dessutom ha börjat sig bry sig om de unga människorna, om än bara en liten, liten smula. För att väga upp hans rehabilitering är dock Fenrisulven inte längre en halvtam varg för Röskva att kedja och ta hem, och både han och Midgårdsormen dyker som väntat upp utanför Asgårds murar.

Alltför mycket skall väl inte avslöjas av slutet, mer än att det är bitterljuvt, på mer än ett sätt: Ragnarök har skett, men än tycks inte alla asagudar döda. Dessutom tycks det ha dykt upp nya aktörer på marknaden: typer med namn som »Ansgar« och »Poppo« tycks vara på jakt efter lärjungar, även om det verkar oklart vad man skall tro på deras Gud för: de gamla verkade på det hela taget som en betydligt mer intressant skara.

Völvans syner är en värdig avslutning på en bra serie, kanske inte helt ortodox i framställningen, men mycket läsvärd.

Read Full Post »

Peter Madsens Valhall-serier verkar mycket populära; de flesta installationer i serien är för länge sedan slut på förlaget och går bara att få tag på i begagnat skick. Speciellt sällsynta förefaller del tio och elva vara, för vilka man får betala många hundralappar när de dyker upp på aktionssajter. Ett alternativ är då att vända sig till källan och istället läsa på danska, vilket för en någorlunda språkbegåvad svensk bör gå alldeles utmärkt.

I Gudernes gaver är det berättelsen om hur Loke efter att ha klippt av Sivs hår måste, för att skydda sig från Tors vrede, leta upp dvärgasmeder för att skapa guldhår som ersättning. Handlingen följer tämligen troget underlaget, även om en del extra tillkommit som gör Brocks insisterande på att få Lokes huvud lite mer förståeligt. Det hela är upplagt som en berättelse runt lägerelden, där Loke försöker framställa sig i så god dager som möjligt men av Tor och Siv tvingas till ärlighet, vilket ger möjlighet till en del roliga poänger, i synnerhet när Tors första möte med Siv beskrivs ur de bådas perspektiv.

Även Mysteriet om digtermjøden leker med själva berättandet, och är utformat som en gammal film noir – Oden sitter på sitt kontor och spelar schack med Mimer när han uppsöks av två dvärgar som vill ha tillbaka sitt mjöd, vilket leder till efterforskningar som når ända tillbaka till tiden just efter asarnas krig med vanerna, och uppdagar flera olika småhärvor av svek och bedrägeri som tillsammans invecklar sig till en enda stor. Det hela är mycket snyggt utfört, både i troheten mot originalet och anpassningen till den nya ramen.

Sammantaget får väl sägas att det inte är förvånande att just dessa tagit slut; de kan vara det bästa Madsen producerat, med drivet berättande och historier som fyller ut hela det tillgängliga utrymmet – något som tyvärr inte gäller för de tre senare album som hittills släppts på svenska.

Read Full Post »

I syfte att göra min samling av Peter Madsens Valhall åtminstone aningen mer komplett har jag införskaffat de tre första delarna (delarna 10 och 11, som är de enda som nu saknas, verkar bara finnas till hutlösa priser på andrahandsmarknaden, så de får jag väl försöka ta på danska). Dessa tre skall alltså bestås med recensioner:

Först ut är Vargen är lös. Det är tydligt att formen inte riktigt sitter som den skall än; figurerna är kortare och liksom formlösare, karaktärerna är plattare, och stilen på det hela taget avgjort primitiv jämfört med vad komma skall. Historien är inte så utvecklad, mest en presentation av de olika gudarna, sedda genom Tjalves och Röskvas ögon, samt en liten bagatell om hur Fenrisulven sluppit lös och hur de olika gudarna reagerar. Det som mest faller i ögonen är väl hur karikatyraktiga gudarna är – Tor är bara en rå våldsverkare, Heimdal bara en löjlig fegis etc. – samt hur mycket som faktiskt är upplagt för senare delar.

Lite bättre är det i del två, Tors hämnd, baserad på Trymskvida. Här ser man tydligt ett anslag att försöka använda serien för att diskutera feminism, vilket väl lyckas ganska väl, även om det blir lite väl mycket ibland. Stilen har gjort framsteg jämfört med första delen, men är ännu inte helt framme. Roligast är Lokes iver att klä sig i kvinnokläder, vilket även är passande med tanke på vissa av de äventyr han tidigare varit ute på och vad som därav kommit.

Redan i del 3, Odens vad, är vi dock framme vid den stil som skall hållas serien igenom. Dels i tecknandet, som väl i stort motsvarar även de senaste installationerna, och dels i berättandet. Försöken att diskutera saker får här stå tillbaka för berättelsen, i stora delar tagen ur Madsens egen fatabur, även om ett par mindre kväden arbetats in i den som episoder. Minuspoäng dock för det inledande tramset som ligger farligt nära förenklingar om att varenda nordbo var en viking.

Egentligen är mina favoriter nog de senare delarna i serien, men dessa tidiga duger gott som läsning de med.

Read Full Post »