Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘William Shakespeare’

Under hans livstid var en av Shakespeares största succéer Pericles, Prince of Tyre (alltså inte Perikles, styresman i Aten). Idag är det en av de mer obskyra pjäserna, främst på grund av att den bara bevarats i form av en rent usel quarto-utgåva, samt delvis i form av en prosatext utgiven av (den mycket trolige) medförfattaren George Wilkins, varur många rader vers kunnat återskapas.

Exakt hur långt medförfattarskapet sträcker sig är inte helt och hållet klarlagt, men av stilistiska skäl anser man att de första tio scenerna skrivits av Wilkins, och resterande tolv av Shakespeare; Wilkins har troligen även bidragit med konceptet för hela historien. Även om Wilkins inte har riktigt samma mästarhand, i synnerhet inte med vers, så innebär det inte att det är något större fel på pjäsen: den är lite episodisk, men annars är de främsta bristerna sådana som kommer från att quarto-utgåvan troligen baserats på vad som rapporterats av en av skådespelarna (och möjligen även censurerats).

I vilket fall, Perikles är en vandrande riddare, förvisso härskare i Tyros, men med ett behov av att hålla sig undan efter att i de första scenerna ha upptäckt att den betydligt mäktigare kung Antiokus har ett incestuöst förhållande med sin dotter. Perikles hamnar därför i Pentapolis, där han vinner kungens dotter Thaisas hand. På väg hem råkar de dock i storm, och Thaisa nedkommer med dottern Marina, och avlider skenbart. Hon läggs i en kista som kastas i sjön, men hittas och återväcks. Marina lämnas att fostras i Tarsus.

När hon är fjorton år ser dock den avundsjuka fostermodern hur hon ställer hennes egen dotter i skuggan, och försöker få henne mördad. Hon tillfångatas dock av pirater (man kan bara älska scenanvisningen»Enter pirates«; nästan lika bra som »Exit, chased by a bear«!), och säljs till ett horhus, där de dock snart vill bli av med henne då hon omvänder alla kunder så de hellre går till templen. Perikles blir galen när hennes död rapporteras, men sedan är det dags för de sena pjäsernas återföreningar och allmänna glädje.

Det är bra, det finns mycket potential i diverse scener, speciellt om man arbetar bort de påtvingade defekterna. Det kanske inte är en av Shakespeares allra främsta pjäser, kanske inte ens skulle ses som det om den bevarats ordentligt, men det är kapabelt, med en del vacker poesi och känsloladdade scener.

Read Full Post »

Det skall till en Shakespeare för att göra en person som Coriolanus någorlunda sympatisk; en romersk patricier och krigshjälte som är så konservativ att han väljer att i landsflykten liera sig med sin stads fiender för att hämnas på packet är inte direkt vad de flesta skulle se som hjälteämne.

Och ändå, med de tillägg som Shakespeare gjort till Plutarkos version så blir han faktiskt en gestalt som inte är helt omöjlig: bara det att hans ambition är framtvingad av hans grymma moder gör att han framstår i ny dager, och hans stolta vägran att bli ett spektakel är mycket förståelig. Även ärkekonservativt ilskna gamla män kan ju få viss respekt av de de föraktar, så länge de håller sig till sitt skrå. Hennes ambition får honom dock att söka konsulsposten, och därmed stöta sig med de två nya folktribunerna Brutus och Scininus, som kan manipulera folket men annars tycks i stort sett odugliga.

Politiken är den främsta anledningen till att detta alltjämt är en spelad pjäs: Shakespeare är noga med att se till att varken de konservativa eller de radikala krafterna framstår som de har helt rätt, och Coriolanus själv, sitt förakt för pöbeln till trots, framstår lika mycket som en man med alltför stark känsla för sin integritet som en stockreaktionär. Handlingen är visserligen aldrig ologisk eller underlig, men eftersom Coriolanus nästan hela tiden framställs som en offentlig person, och dessutom en som bär idéer som idag inte är så gångbara, så är hans slutliga, ensamma undergång inte så hjärtknipande som andra Shakespearehjältars slut.

Read Full Post »

Under läsningen av Love’s labour’s lost kom jag faktiskt att tänka på Strindberg: inte så mycket på grund av allt rim och de ibland dåliga ordskämten (och de är inte ens så dåliga att de blir bra igen), utan på grund av att grundhandlingen är något han skulle ha kunnat tota ihop i ett av sina mer misogyna ögonblick: Kungen av Navarra och hans hovmän får statsbesök av en fransk prinsessa med hovdamer. Trots att de svurit på att inte umgås med damer och istället studera tar de emot dem, blir alla blixtförälskade, och gör sedan bort sig i försöken att behaga damerna som bara driver med dem.

Och ja, hade det inte varit för humorn, och det möjligen mer uppsluppna avslutet i den förlorade Love’s labour’s won, så hade det kunnat vara en bitter diatrib mot kvinnor som leker med mäns känslor och ena stunder eggar dem för att i nästa vara svala och avvisande. Men nu skrattar man med dem åt männens ibland klumpiga försök att vinna sina hjärtans utvalda (ibland också utan dem, när männen försöker dölja sin kärlek från varandra).

Men ändå: det är inte bara de stora mängderna rim, och de inlagda sonetterna som utmärker pjäsen. Det är som sagt också en slags komedi utan naturligt slut, då männen istället för bröllop får uppdrag att utföra innan kvinnorna kanske kan tänka sig att älska dem, och en pjäs nästan helt utan handling (förutom ovanstående finns också en bombastisk riddare, en pedantisk skolmästare och en kurat med på ett litet hörn, men ej heller där finns det egentligen mycket mer än rena ordväxlingar att driva pjäsen med). Det betyder inte att det är dåligt, men man önskar sig ändå nästan en bra skurk för variationens skull. Ett par förväxlade brev och en tjuvlyssnad plan räcker långt, men inte lika länge som en Don John.

Read Full Post »

Cymbeline är, liksom Slutet gott, allting gott, baserad på en historia ur Decameron. Det innebär att vi får en högeligen dygdig kvinnlig huvudroll i Innogen (eller Imogen, om man tror att första folion stavade rätt), en lättlurad och lättretad manlig dito i Posthumus, samt en smilande listig intrigmakare som förste skurk. Sedan finns också en ond svärmor per Snövit, två kidnappade prinsar, ett krig mellan Britannien och Rom, och en nedstigning av Jupiter. Samt en huvudlös kropp.

Det är alltså en komplex pjäs, som gifter samman Boccaccio med episoder ur Holinsheads krönika, där antikens Rom, medeltidens England och renässansens Italien samexisterar, och där (återigen) pojkar får spela flickor som går klädda i manskläder. Det finns en scen där en litania läses upp som tydligen ibland används vid verkliga begravningar, det finns poetiska beskrivningar av den välsignade ön, och det finns stridsscener och kunglig pompa.

Det är förvånande att allt faktiskt hänger samman. I sämre händer än Shakespeares hade det troligen snabbt fallit sönder i sina komponeneter, men nu hänger det faktiskt väl samman. Det finns förvisso en del sammanträffanden, och ganska osubtil användning av gudomlig rekvisita, men till skillnad från den tidigare nämnda pjäsen så mår man inte direkt illa av vad som presenteras som en lycklig upplösning, där faktiskt inte många mörka moln kvarstår. En bra sen Shakespearepjäs.

Read Full Post »

« Newer Posts