Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Willy Kyrklund’

De av Kyrklunds senare böcker som upptagits i samlingen Prosa drar alltmer bort från berättande och mot filosofi. Polyfem förvandlad är ett bra exempel: innehållet får väl till nöds gå in under rubriken »Noveller«, men det är inte den sortens noveller där man kan förvänta sig mycket till handling.

Först ut är en skildring av den lurade kyklopen Polyfemos, som sitter på sin ö och längtar efter sin gamla kärlek Galateia och väntar på att Ingen skall återvända, oklart vad han då tänker göra. Sedan blir det samtal mellan det pytiska oraklet och en ärrad soldat, en berättelse om en gammal man som betraktar en hand och undrar om han fortfarande är så klar i huvudet som han känner sig. Det är inte mycket glädje i berättelserna, möjligen hos de som har förmånen att kunna glömma och slippa grubbla, men annars är det mest en lång, vacker litania över alltings futilitet.

Förutom klassiska motiv finns även en liten historia om en man som sparat askan efter en fågel men fått den störd i en »atomkrossare« – elementarpartiklarna skall dock vara desamma –, eller besöket hos den nästintill döve guden NN , där ett par föräldrar ber för sitt barns liv utan tillstymmelse till tecken på att det skall lyckas. En berättelse där innevånarna i en modern förort, med snabbköpsarkitektur inspirerat av Dogepalatset, får ett ögonblick av förståelse, känns inte helt ärligt menad, speciellt jämfört med stycket innan då de kände djupaste förtvivlan över alltet.

Polyfem förvandlad är ingen upplyftande bok, ej heller en bok som man skall vänta sig att förstå. Det är dock en vacker bok, och detta är nog för att man skall vilja sysselsätta sig med att se om det finns några mönster i de historier som annars kanske framstått som mystifierade till oläslighet.

Read Full Post »

Den stad Tabbas som är Willy Kyrklunds skenliga mål i reseskildringen Till Tabbas är inte mer: städer av soltegel må stå emot det mesta, men inte regn, och inte jordbävningar. Regn drabbar nu inte städer av soltegel med någon större regelbundenhet eller kraft, ty annars skulle man använda beständigare material, men jordbävningar kan göra det, och Tabbas drabbades 1978 av en som uppmätte runt 7,7 på Richterskalan.

Nu var det dock inte staden Tabbas så mycket som Persien som lockade Kyrklund; shahens Persien, ett gammal rike med en gammal kultur, idag glömd för den islamiska republikens skull, men då ett inte alldeles ofritt land. Den yttre resan verkar också mest som en förevändning; den verkliga upptäcktsfärden går i denna kultur. Det är de persiska poeterna, zoroastrismen, shia, persisk arkitektur och annat som är det egentliga ärendet: på samma gång introduceras de och får motta lätt kritik.

Det ironiseras över det allmänna mummel som gör att Koranens bud om att inte dricka eller avbilda profeten bortförklaras, över att ett av de förnämsta nöjena i livet är att få bli begravd bredvid Hafiz, eller 1700-talets inbördeskrig, då man efter den udda Karim Khans välde, under vilket den märkliga ordningen infördes att släktingar inte utrotades, fiender icke torterades och befolkningar inte massakrerades; efter hans död återställdes naturligtvis ordningen och vad man måst avstå kompenserades. En sådan blandning av det lärda och det lätta, det allvarliga och det roande, skulle lätt kunna misslyckas, men här klingar inte en ton falskt.

Till Tabbas är alltså lika lite som Aigaion en reseberättelse: det är faktiskt än mer en kulturredogörelse, och därtill en något mer stillsam och intressant sådan. Mycket läsvärt, såväl för stilen som för lärdomen.

Read Full Post »

Willy Kyrklunds Aigaion är nog den underligaste reseskildring jag läst – inte för att jag läst så många, men i alla fall. Frågan är jag ens kan kalla den för reseskildring, men något lämpligare tycks jag oförmögen att åstadkomma: Kyrklund skildrar ju trots allt hur han besöker bortglömda öar, hur han sitter på café i Aten, hur han en längre tid bott i en liten by, och hur han upplever det klassiska arvet, även om det snarare görs essäistiskt än reportagemässigt.

Som vanligt är det en vackert skriven bok: inte bara hans beskrivning av hur han går i en bäckfåra med vissnad asfodill på sidorna, eller när han beskriver dotterns lek med arkemandriten, utan även när han ironiserar över den grekiska politiken: Grekland är fritt, emedan kommunistpartiet har förbjudits. Mindre trevligt är väl då det stycke om den grekiska »rasen«. Varför, o varför, skall sådant söka sig in även i de i övrigt bästa av böcker?

Nu bleknar dock detta inför den kanske mest stimulerande sida jag läst: den när han med berått mod sablar ner allt vad dyrkan av marmor och klassisk grekiska kan tänkas heta. Skulden för att intresset för antiken bleknat läggs helt vid de humanisters fötter som mest beklagat sig däröver, och all beundran av grekisk grammatik förkastas som obildning, då sådana komplikationer är ett tecken på primitivitet; istället för exempel på tankens upphöjdhet är de tecken på att man ännu inte lärt sig tänka abstrakt. Hans kritik av fonetiken är dock än roligare (eller värre, beroende på den tillfrågade): »den klassiska grekiskan ›på höjden av sin fulländning‹ lider av svårartad paradigmal elefantiasis: ett svallkött av former och knappast ett enda reglbundet verb.« Säg mig den som idag vågar sätta sådant på pränt?

Aigaion är inte en bok för den som planerar en resa till Grekland, knappast heller för den som vill lära sig något om detta land. Den är dock utomordentligt  rolig och intressant, för den som intresserar sig för detta hörn av Europa eller formuleringskonst i största allmänhet.

Read Full Post »

Jag vet icke hur man skall beskriva Willy Kyrklunds Mästaren Ma: det är en av dessa böcker som är ensamma i sitt slag, upphöjt oberörda inför de konventioner som de flesta andra anpassar sig efter. Till formen är det en viss kinesisk filosof Ma-fu-tsïs skrifter, kommenterade av hans kvinna Yao och akademikern Li, och tillsammans blir det en mycket märklig bok som blandar pessimistisk filosofi med en makaber men knapphändig romanintrig, och den vackraste prosa med den mest precisa av satirer.

Det är en i hög grad citervänlig liten berättelse: inledningsorden, »Jag söker den gåta på vilken människolivet är ett svar« slår perfekt an tonen och sedan tar sig mästaren an alltings meningslöshet och hur människans villkor gör människan till en vämjelig varelse, allt medan hans kommentatorer visar upp en moraliskt tvivelaktig, svag liten människa: en lätting, en före detta rövare, en fegis, en drinkare, en intellektuell lättviktare. Yao dyrkar uppenbarligen honom, försöker ständigt föra sig själv in i bakgrunden, men Li drar fram allt i ljuset, och det är oklart vad han egentligen tycker om mästaren.

Jag vet inget Mästaren Ma kan jämföras med, ej heller om det är nödvändigt. Det är samtidigt en av de vackraste och roligaste böcker jag läst: en bok som verkligen inte bör missas av någon, en bok som ensam skulle kunna göra författaren till en favorit. Fantastiskt.

Read Full Post »

Jag vet inte om jag tycker om Kyrklunds Solange; den är på samma gång lite väl dunkel och lite väl uppenbar: uppenbar då den i slutet bestämmer sig för att berätta exakt vad som pågått på det själsliga planet, dunkel för att vissa av de tidigare passagerna excellerar lite för mycket i okonventionellt berättande.

Det är synd, för de stycken där inte språkexperimenten får ta över är extremt bra på att visa hur titelns Solange långsamt, långsamt förlorar kampen att få leva, och inte bara, som hennes make Hugo vill, överleva: Solange vill dansa men blir i barndomen tillsagd att hon inte kan, Solange får arbete på ett gråtrist kontor där hon hela tiden gör saker men aldrig får något gjort, Solange träffar Hugo som är så förståndig men som inte alls kan förstå hennes önskan efter något mer än livet som hemmafru. Egentligen inte en typ av historia jag normalt skulle intressera mig närmare av, men som sagt, mycket skickligt skrivet. Blandningen av diskbänksrealism (i alla fall i största delen av boken) och dess försvar för att få prova sin dröm fungerar också ypperligt.

Lustan att prova olika former av berättande blir dock för mig i längden tröttande: experiment med inskjutna meningar, dunkla passager, separata kommentarer till hela berättelsen och glidande berättarjag är inte sådant jag normalt uppskattar.

Vad jag minns är Solange är den av Kyrklunds böcker jag tyckte minst om. Det betyder inte att den är dålig, men skulle jag någon gång plocka upp samlingsvolymen för att åter tjusas av hans prosa kommer jag förmodligen hoppa över den.

Read Full Post »

Det är nu två och ett halvt år sedan jag först gjorde Willy Kyrklunds bekantskap genom samlingsvolymen Prosa, och även om intrycket på det hela taget var gott så ansåg jag mig ändå knappast fullt i stånd att riktigt förstå allt han försökte säga, varför jag efter att läsningen var över bestämde mig för att återvända till boken. Eftersom texterna är rätt disparata, och jag vill minnas att jag tyckte rätt olika mycket om dem, skall de här kommenteras en och en. Först ut är romandebuten Tvåsam.

Eller roman och roman – två invändningar kan resas mot en sådan benämning: först att den är väldigt kort, inte ens 70 sidor (det är många verk som får plats på volymens knappa 500 sidor), och för det andra att berättandet är så löst att man undrar om det är riktigt ärligt att ge en benämning som kan föra tankarna till saker som händelseförlopp och karaktärutveckling. Det det handlar om är en skildring av två män (symboler?): vaktmästaren och övervaktmästaren, arbetandes vid något kommunalt byråkratgrått verk i den allra gråaste av svenska vardagar. Övervaktmästaren gillar ordning och reda och talar kanslisvenska, vaktmästaren tycks uppfylld av tvivel om han är den ende som inte förstått de sociala koderna. De kan inte vid varandra.

Boken är uppdelad i tre delar: först följer man övervaktmästaren när han skall delge änkefru Mathilda Syrén att hon inte får ha burfåglar, och hur han på resan ramlar in i fantasier som till slut ändar i ett ifrågasättande av romanformen. Sedan får vaktmästaren och hans känsla av utanförskap och oförstående plats, och till slut får de konfrontera varandra. I synnerhet den första delen, där byråkratsvenska på något sätt laddas och blir närmast lyrisk, är lysande. Ingen del är riktigt genomskinlig, men den andra delen är kanske lite mer förvirrande än nödvändigt, och i tredje delen börjar man undra om det är samme vaktmästare som beskrevs i den andra: är denne person som så lätt lyckas trycka ner övervaktmästaren verkligen den svage och tvivlande figuren från delen innan? Skall det hela månne tolkas freudianskt? Eller på något annat sätt? Och var hör Timur lenk hemma i det hela?

Inte heller denna gång lyckades jag egentligen hitta några svar, men å andra sidan kanske det inte är meningen. Att bara flyta med och njuta språket är nog för att få en att uppskatta boken, och sedan kan mysterierna få vänta.

Read Full Post »

« Newer Posts