De av Kyrklunds senare böcker som upptagits i samlingen Prosa drar alltmer bort från berättande och mot filosofi. Polyfem förvandlad är ett bra exempel: innehållet får väl till nöds gå in under rubriken »Noveller«, men det är inte den sortens noveller där man kan förvänta sig mycket till handling.
Först ut är en skildring av den lurade kyklopen Polyfemos, som sitter på sin ö och längtar efter sin gamla kärlek Galateia och väntar på att Ingen skall återvända, oklart vad han då tänker göra. Sedan blir det samtal mellan det pytiska oraklet och en ärrad soldat, en berättelse om en gammal man som betraktar en hand och undrar om han fortfarande är så klar i huvudet som han känner sig. Det är inte mycket glädje i berättelserna, möjligen hos de som har förmånen att kunna glömma och slippa grubbla, men annars är det mest en lång, vacker litania över alltings futilitet.
Förutom klassiska motiv finns även en liten historia om en man som sparat askan efter en fågel men fått den störd i en »atomkrossare« – elementarpartiklarna skall dock vara desamma –, eller besöket hos den nästintill döve guden NN , där ett par föräldrar ber för sitt barns liv utan tillstymmelse till tecken på att det skall lyckas. En berättelse där innevånarna i en modern förort, med snabbköpsarkitektur inspirerat av Dogepalatset, får ett ögonblick av förståelse, känns inte helt ärligt menad, speciellt jämfört med stycket innan då de kände djupaste förtvivlan över alltet.
Polyfem förvandlad är ingen upplyftande bok, ej heller en bok som man skall vänta sig att förstå. Det är dock en vacker bok, och detta är nog för att man skall vilja sysselsätta sig med att se om det finns några mönster i de historier som annars kanske framstått som mystifierade till oläslighet.
