Det är nu två och ett halvt år sedan jag först gjorde Willy Kyrklunds bekantskap genom samlingsvolymen Prosa, och även om intrycket på det hela taget var gott så ansåg jag mig ändå knappast fullt i stånd att riktigt förstå allt han försökte säga, varför jag efter att läsningen var över bestämde mig för att återvända till boken. Eftersom texterna är rätt disparata, och jag vill minnas att jag tyckte rätt olika mycket om dem, skall de här kommenteras en och en. Först ut är romandebuten Tvåsam.
Eller roman och roman – två invändningar kan resas mot en sådan benämning: först att den är väldigt kort, inte ens 70 sidor (det är många verk som får plats på volymens knappa 500 sidor), och för det andra att berättandet är så löst att man undrar om det är riktigt ärligt att ge en benämning som kan föra tankarna till saker som händelseförlopp och karaktärutveckling. Det det handlar om är en skildring av två män (symboler?): vaktmästaren och övervaktmästaren, arbetandes vid något kommunalt byråkratgrått verk i den allra gråaste av svenska vardagar. Övervaktmästaren gillar ordning och reda och talar kanslisvenska, vaktmästaren tycks uppfylld av tvivel om han är den ende som inte förstått de sociala koderna. De kan inte vid varandra.
Boken är uppdelad i tre delar: först följer man övervaktmästaren när han skall delge änkefru Mathilda Syrén att hon inte får ha burfåglar, och hur han på resan ramlar in i fantasier som till slut ändar i ett ifrågasättande av romanformen. Sedan får vaktmästaren och hans känsla av utanförskap och oförstående plats, och till slut får de konfrontera varandra. I synnerhet den första delen, där byråkratsvenska på något sätt laddas och blir närmast lyrisk, är lysande. Ingen del är riktigt genomskinlig, men den andra delen är kanske lite mer förvirrande än nödvändigt, och i tredje delen börjar man undra om det är samme vaktmästare som beskrevs i den andra: är denne person som så lätt lyckas trycka ner övervaktmästaren verkligen den svage och tvivlande figuren från delen innan? Skall det hela månne tolkas freudianskt? Eller på något annat sätt? Och var hör Timur lenk hemma i det hela?
Inte heller denna gång lyckades jag egentligen hitta några svar, men å andra sidan kanske det inte är meningen. Att bara flyta med och njuta språket är nog för att få en att uppskatta boken, och sedan kan mysterierna få vänta.
Tvåsam är ingen av mina absoluta favoriter, men den är ändå ganska trevlig. Just stycket som du tar upp i slutet av första delen gillar jag. Samma tema utforskas t.ex. i 8 variationer (kap 3) och anförandet Tankemodeller (i samlingsvolymen Berättelser, Dramatik, Anföranden, Artiklar).
Vad gäller svar säger Arrias: ”Tvåsam är en dialogroman, en diskussion för och emot i fråga om människans frihet och engagemang, och man bör nog avhålla sig från att avkräva den en entydig slutsats”. Om man blir så mycket klokare av det uttalandet kan naturligtvis diskuteras.