Det är nog inte så få västerlänningar som känner en liten smula skadeglädje när de läser om det kinesiska skriftsystemet, och de ansträngningar dess användare måste utstå för att kunna läsa en dagstidning: ett par tusen olika tecken memorerade. Hur oändligt mycket enklare tycks inte alfabetet vara, med ett fåtal tecken som istället för ord motsvarar ljud. Och visst, alfabetet är en stor arbetsbesparing och underlättar lärandet av skrift, men det har samtidigt en stor nackdel: det måste anpassas till varje nytt språk det skall användas i (eller riktigare: det måste anpassas eller återuppfinnas). Hade ett skriftspråk baserat på ord kommit att dominera världen hade det varit mycket lättare att diskutera med andra; oavsett om man tycker att ›häst‹ skall uttalas ›horse‹, ›pferd‹, ›ma‹ eller ›hevonen‹ hade tecknet varit detsamma och man hade kunnat diskutera via ett lingua franca som baserats på skrift, inte tal.
Nåväl, denna svaghet är faktiskt också alfabetets största styrka, för även om man svårligen kan tänka sig ett språk utan till exempel substantiv, så är de grammatiska skillnaderna mellan olika språk stundom så stora så att de omöjliggör gemensamma bildtecken. Så kom till exempel koreanerna att utarbeta ett eget alfabet då de kinesiska tecknen passade deras agglutinerade språk dåligt. Alfabeten kan helt enkelt anpassas till fler olika språk. Om just alfabetenas – främst det latinska – handlar John Mans bok Alfa beta. Eller kanske snarare säger sig handla, för det är inte så få utvikningar som görs, bland annat till Korea, men även Exodus och Homeros diskuteras. Fokus ligger dock främst på hur alfabetet uppstod och dess tidiga utveckling, fram till dess en sydlig etruskisk stad gör sig fri och börjar bygga upp sin egen maktbas från Tiberns stränder. På det hela taget småtrevlig läsning, med intressanta inblickar i några av östra medelhavets kulturer, även om jag inte tycker jag lärt mig så vansinnigt mycket mer om hur själva alfabetet uppstått.
Lämna ett svar