Egentligen är det bara ett stort misstag: att jag har Klas Östergrens Den sista cigarretten i min ägo beror bara på ouppmärksamhet och glömska. Han är inte en författare jag lockats av tidigare, och en roman om åttiotalet och konst är inte direkt min likör: åttiotalet är för mig en stor dimma där snörika vintrar och ständigt soliga somrar kan anas, samt ett fåtal mer skarpa personliga minnen. Fast läsas skulle ju boken ändå, och det visade sig vara ett märkligt motståndslöst göra; sidorna flög förbi utan att lämna några spår.
Berättandet sköts i jagform, av en författare bosatt på en bondgård med markant glädje av att kommentera det beskrivna förloppet, och handlar om hur hans bekantskap med den märklige och karismatiske konstnären Jörgen och dennes högst provokativa projekt, till och med för att vara planerat under 80-talets mest förryckta dagar, leder berättaren mot personlig katastrof. Utöver detta vet jag egentligen inte om jag kan säga något: boken är läst, men lämnar mest en känsla av tomhet efter sig. Jag skulle väl kunna ge mig in i lätt krystade resonemang om konsten eller åttiotalets förvandling av Sverige, men det skulle kräva mer kunskaper än jag har för att bli rimligt. Möjligen skulle jag kunna kommentera bilden av kvinnorna som farliga förförerskor – fast det är lite för mycket av en bisak i sammanhanget.
Tydligen blir andra läsare överlyckliga av Östergren. Jag förstår inte varför; jag kunde inte ens känna mig nöjd med att lägga ifrån mig boken. Eller få ihop något jag egentligen kan kalla recension.
