Jag vet inte riktigt om jag skall beklaga eller vara nöjd med att Frans G Bengtsson inte längre var Eric Linklaters översättare när denne utgav Det blåser på månen (det lutar åt nöjd, eftersom Bengtsson vid samma tid var upptagen med Röde Orm): det är en mycket bra bok, men att få läsa den i Bengtssonsk språkdräkt – det vore något extra, det. boken handlar om Dina och Dorinda, som kvällen innan deras far reser bort för att som major i den brittiska armén vistas ett år i Bombardiet förmanas av honom att vara snälla, eftersom det blåser på månen, och om det är en ond vind och man uppför sig illa kan den blåsa in i hjärtat och göra så man fortsätter uppföra sig illa. Fast det är ju inte lätt att veta hur man skall uppföra sig, och inte blir det lättare när man har en guvernant som fröken Tjatlund som ständigt försöker tuta i en en massa onödigheter. Känner man dessutom en fru Häxelin (som synes har Hugo Hultenberg gjort en bra översättning han med, förutom i fråga om versen) som kan förse en med trolldrycker är det inte så konstigt om allt kanske inte blir som ens föräldrar tänkt sig.
Det blåser på månen är på många sätt en alldeles utmärkt bok; Dina och Dorinda är helt förtjusande, och de råkar ut för en hel massa saker under tiden deras far är borta – de sväller upp och blir stora som ballonger, de blir tunna som tändstickor, de förvandlar sig till kängurur och fångas in och hamnar i en djurpark, där de träffar Guldpuman och Silverfalken, de befriar herr Gitarr ur fängelset och till slut försöker de också få sin far att komma hem, allt fantastiskt illustrerat av Katarina Strömgård.
Det enda jag egentligen har att anföra är att boken känns en aning ogenomtänkt: ibland är den en lätt absurd satir, ibland en ren äventyrsberättelse, men de två sidorna känns inte riktigt välbalanserade och den hoppar mellan längre och kortare episoder utan riktigt sammanhang. Sedan är det också synd att trots att ett fantastiskt omslag – med sina jugendslingor hör det till de absolut bästa jag sett – och att förlaget försett boken med läsband så är den slarvigt typsatt, med en enorm mängd felaktiga radbrytningar. Denna petitess bör dock inte hindra någon att unna sig denna läsupplevelse.
