När jag var 9 år kom Jurassic Park, och även om jag redan tidigare varit förtjust i dinosaurier så ökade fascinationen omedelbart enormt. När jag året efter började på mellanstadiet och bytte skola fann jag att detta hade en enorm attraktion: ett riktigt bibliotek: inte bara en hylla böcker i ett klassrum, utan ett helt eget rum fyllt med dem. Jag minns dock bara två grupper av böcker jag hittade i det: samlingar med berättelser om Robin Hood, samt Arthur Conan Doyles En försvunnen värld (icke att förväxla med Evelyn Waughs En förlorad värld), som innehöll ungefär allt man kunde önska sig: En halvgalen professor! äventyr i Sydamerika! indianer! dinosaurier! strider med apmänniskor!
Att nu ett och ett halvt decennium läsa om det hela (på engelska, under titeln The lost world) visade sig gå bättre än man kunnat hoppas på: boken har behållit mycket av sin charm, samtidigt som vissa detaljer framstår tydligare – den vaga rasismen hade dock gärna fått ligga i glömska. Dock tror jag inte jag insåg hur fånigt inbilsk huvudpersonen professor Challenger egentligen är: han är högfärdig och kolerisk, har åsikter som påfallande ofta i efterhand visat sig felaktiga och är fullständigt underbar. Han kanske inte är riktigt lika fantastisk som Conan Doyles främsta skapelse, men han pryder och dominerar ändå boken.
Handlingen är tämligen enkel: professor Challenger har lyckats upptäcka en platå i Sydamerikas inre där en hoper skräcködlor lever i högsta välmåga, men har till London endast lyckats rädda ytterst svaga bevis. Därför ordnas en expedition, bestående av bokens berättare – journalisten Malone, vars brev hem till tidningen utgör huvuddelen av narrationen –, en professor som anser Challenger vara en humbug, samt en upptäckararistokrat, som tidigare utkämpat ett framgångsrikt litet privatkrig mot peruanska gummiodlare (Conan Doyle hade tagit intryck av Roger Casement och var en högljudd kritiker av denna smutsiga hantering). Man lyckas naturligtvis nå denna platå, men fastnar på den och måste fösöka överleva och hitta en väg tillbaka till civilisationen. Allt berättas som sagt via Malones brev hem, ett format som hanteras väl för att skapa spänning samtidigt som det gör att man vet att det troligen kommer gå bra.
Även om idématerialet finns en del att säga; biologin är naturligtvis helt uppåt väggarna, inte bara i det att dinosaurier från olika tidsperioder fortlever utan att ha ändrat utseende på under årmiljonerna, utan också i att det tydligen pågått en parallellevolution av däggdjur på platån, så att man där återfinner tapirer och jätteälgar (ett minst sagt märkligt djur att finna i Sydamerika). Att Doyle låtsas eller inte känner till att fisködlor och flygödlor inte är detsamma som dinosaurier kan väl lätt förlåtas, men man undrar lite varför dessa flygande monster nöjer sig med att bebo denna platå? Riktigt löjlig är väl däremot bara idén om Allosaurus som en slags förvuxen padda, som nedlägger sitt byte genom att hoppa på det för att krossa det…
The lost world är inget stort mästerverk, men det är en skickligt berättad historia som kan ge mycket nöje för den som fortfarande kan roas av pojkboksromantik.
