Det tog inte lång tid att förstå att Graham Greenes Brighton Rock inte riktigt var min likör: låt gå för spänningshistorier, men inte för sjuttonåriga, osäkert skrytsamma gängledare som hamnar i en spiral av våld som blir allt svårare att hantera, i alla fall inte om man ständigt skall följa hans osäkra tankar, hans motvilja mot sprit och kvinnor – och speciellt inte om han måste se till att ett vittne inte berättar vad hon sett och därför förföra henne. Inte för att mördarskallar kan förväntas vara speciellt trevliga att titta in i, men här blev det för mycket osäkert skryt och förtvivlans mod för att jag riktigt skulle stå ut, även förutan den totala brist på medlidande eller vilja att tro andra om något gott som uppvisas.
Annars är det en väl hopkommen historia, om en journalist som dragits in i skumma förhållanden, och mördas av ett lokalt gäng i Brighton. Ida, en kvinna han träffat under dagen och försökt använda som skärm så att gänget, lett av den ovannämnde sjuttonåringen (kallad Pinkie), inte skall våga hitta på något, förstår när hon får höra om hans död att något inte stämmer och bestämmer sig för att göra något, och blir sedan en ständig sten i skon för Pinkies gäng; aldrig riktigt förmögen att göra riktig skada på egen hand, men väl i stånd att orsaka sådan irritation att de börjar begå misstag.
Mycket tid läggs dessutom på att belysa tankeprocesserna inte bara hos Pinkie och Ida, utan även på vittnet Rose, som Pinkie uppvaktar och får allt mer kontroll över, vilket Ida förgäves försöker motverka: Ida och Pinkie har helt enkelt mer gemensamt än han vill medge eller kan tåla, vilket samtidigt gör hon mindre farlig än han tror och honom mer farlig än hon tror. Även om det till det yttre alltså har formen av en klassisk deckare så framstår det snarare som ett försök att använda denna form till att säga något annat – dock oklart vad, förutom att det troligen har med katolicism och synd att göra.
Brighton Rock kommer inte hamna bland favoriterna i mitt bibliotek, men det beror snarare på att jag har så svårt för figurer som likt Pinkie förgås av självtvivel. Ingen skugga må därför falla över verket i övrigt.
